En påtagligt nöjd projektledare skryter i Göteborgs-Posten om det nya sjukhuset i Högsbo: ”Det är ett jättefint hus. Jag tycker det är spännande också med de här separerade personal- och patientflödena.”
Vad? Jag kollar upp saken och jodå, stället är byggt så att vårdpersonal och patient endast möts på en plats, den gemensamma zonen, som utgörs av mottagningsrummen och operationssalarna. De kommer in genom varsin dörr i rummet, möts, och går sedan ut igen genom samma dörr till personalkorridoren respektive patientkorridoren. Det finns ingen kassa eller receptionist: patienterna loggar in sig själva i väntrummet via digitala verktyg, och får sedan likaledes digitala instruktioner om den vidare färden.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Syftet? Enligt en annan projektledare: ”Fördelen är att vårdgivarna kan arbeta mer självständigt utan att riskera att bli överhörda. Då kan de mer löpande i det dagliga arbetet stämma av frågor där de är utan att behöva gå undan eller kompromissa med patienternas integritet”. Det är nonsens.
Den verkliga förklaringen är förmodligen att den offentliga sektorn i sin påtvingade kräftgång inte hittar några andra lösningar ur den omöjliga knipan mellan lagens löften till medborgarna och en kronisk resursbrist än att liksom… plocka bort brukarna ur ekvationen. Alla som haft en insikt i sjukvårdens inre liv de senaste åren vet att resurserna inte täcker behoven, och att vi är på väg in i en nationell vårdkris.
”Röntgen om tre månader” betyder tyvärr om sex månader, ”Hör av dig till kontaktssköterskan om du blir sämre” betyder ”ring vår telefonsvarare, som vi oftast inte hinner lyssna av, för hon som ska göra det är långtidssjukskriven – och vi har tyvärr vikariestopp”. Ibland lyckas någon genom ett mindre under trots allt komma fram till en levande människa på telefon för att be om receptförnyelse. ”Tyvärr får vi inte ta emot begäran om receptförnyelse, för vi har ingen fast doktor. Du får logga in via 1177 och skapa ett ärende”, svarar rösten på andra sidan.
Försöker samhället förverkliga en absurd vision om den patientbefriade sjukvården hellre än att ta en politisk strid om resurserna?
Ordet ”tyvärr” har blivit sjukvårdens – ja, hela den offentliga sektorns – motto, och beklagandet dess grundposition.
Den dåliga tillgängligheten gör, föga förvånande, att patienternas behov eskalerar. I sin förtvivlan tränger patienterna till sist in genom sprickorna, på irreguljära tider och platser, och kräver hjälp. De dyker helt sonika upp på avdelningen där de skrevs ut för en tid sedan, med en näringssond i handen och några kilos viktförlust. Utan bokad tid dyker de i kassan på mottagningen med en arg dotter, hemska smärtor och det vården kallar ”en ohållbar situation”. Och det är jättejobbigt för alla. För det finns ju inga vårdplatser. Det innebär stress och extraarbete och inte-hinna-hämta-fast-man-lovat, igen. Ibland innebär det också att bli föremålet för patienternas irritation och besvikelse.
Alla visioner och framtidsstrategier som tas fram av huvudmannen tycks handla om att täta sprickorna och öka avståndet till patienten, att liksom skydda sjukvården från brukarna. Det är separerade personal- och patientflöden, AI-genererad telefonrådgivning och egenmonitorering i hemmet för hela slanten. Försöker samhället förverkliga en absurd vision om den patientbefriade sjukvården hellre än att ta en politisk strid om resurserna? Det är så bakvänt att det blir en variation på Bertrolt Brechts kritik av DDR: ”Patienterna har tappat sjukhusledningens förtroende. Vore det inte enklare om ledningen upplöste patientkollektivet och valde ett annat?”
Jag misstänker dock att ”separerade flöden” blir ett otäckt framgångskoncept, som snabbt kan sprida sig från sjukvården till andra delar av det gemensamma. Separerade lärar- och elevflöden skulle ju även de ”lösa” rätt många av skolans problem. Tyvärr.
