I förra veckan öppnade konstutställningen ”Tevetrampolinen: Från barnteve till samtida konst och litteratur” på Bildmuseet i Umeå. Utgångspunkten för elva konstnärers nya verk är de barnprogram som sändes i Sveriges Television från slutet av sextiotalet till början av åttiotalet. Under den här perioden gällde en doktrin som i dag kan verka främmande: alla barn skulle ha det bästa.

Jag och mina kompisar hade turen att vara barn då och våra referenser spände sig från importerad tjeckoslovakisk absurdism med professor Balthazar till mörk, poetisk samhällskritik i Vilse i pannkakan. Vi fattade inte allt, men vi slukade och diskuterade. Fem myror är fler än fyra elefanter lärde oss att sjunga fram alfabetet och räkna till tjugo och reta upp de vuxna när vi hakade upp oss på fjorton, fjorton, fjorton. Det var en annan tid. I dag larmar Skolinspektionen om att barn nästan slutat att läsa. Lärarna svarar med att tiden inte räcker för läsning – de har fullt upp med att nå kunskapsmålen. Och varför skulle lärarna prioritera tid för att bläddra runt bland böcker när det inte går att omsätta i de höga betyg som är skolornas viktigaste PR-verktyg? Jakten på kostnader som går att skära bort i skolverksamheten riktar samtidigt in sig på skolbiblioteken. Lagen säger nämligen att alla skolor måste ha ett sådant – men inte vad det ska innehålla. Det kan räcka med några hyllor i en korridor, medan bibliotekarierna – de som är utbildade att väcka barns läslust – blir allt mer sällsynta.

Det som däremot finns på bordet från politiker är ett billigt och till intet förpliktigande förslag om kulturkanon, den perfekta snackisen för substanslösa långkörare på kultursidor. Om barns behov, rätt till kultur, deras agens och möjligheter att påverka sina liv, oavsett föräldrars utbildningsnivå, hörs däremot ingen prata. I DN skriver Vesna Prekopic att vi måste prata om barn som förövare medan Jens Lapidus i samma tidning föreslår att kill-barn behöver få bråka ur sig sin energi i det jämställda Sverige. Barnens perspektiv saknas. Att inte hemmasittandet, den misslyckade skolgången, fattigdomen, kriminalitetens dragningskraft sätts i samband med samhällets bristande drivkraft att överösa varenda unge med det bästa de kan få är ett svek. Generellt kopplas barn till brist – på tid, resurser och hyfs. Barn tar inte stor plats i kulturdiskussionen, mer än som något man väljer bort.

Men till slut får jag syn på dem, i andra säsongen av Snabba cash. Ett litet gäng i yngre tonåren får den annars rätt slätstrukna serien att skifta tonläge radikalt. De svävar oroligt mellan en maskäten skola och uppmärksamheten från de unga stöddiga i de kriminella kretsarna. Ingen kan skydda eller omfamna dem. Det är här det verkliga dramat pågår. Barnen finns där inkilade i det lilla utrymmet, framför näsan men i den blinda fläcken mellan skolkrisen, lärarbristen och de nedlagda bup-mottagningarna. Vi är samma ungar, då som nu. Vuxna kanske kan fintas med symbolåtgärder, men det går fortfarande inte att lura barn att fem myror är fler än fyra elefanter.