En möjlighet.
Så uttryckte sig Moderna Museets kommunikationschef igår morse på radio angående frågan om återinförd entréavgift på 150 kronor till samtliga museets utställningar och samlingar. I tider av svårartad inflation, räntehöjningar och rekorddyr mat väljer man att fokusera på just möjligheten att ”marknadsföra museets på ett nytt och innovativt sätt”. Detta tyder på ett grovt missförstånd av det egna uppdraget, som enligt regeringens hemsida är att ”göra samlingarna tillgängliga för en så stor publik som möjligt”. Jag tror få hushåll ser det på samma sätt som kommunikationschefen.
Nu är det inte överraskande att en borgerlig regering omedelbart återinför tröskeln för museibesök. Samma sak hände när Reinfeldt blev statsminister. Däremot ser världen annorlunda ut idag än 2016. Pandemin höll museerna stängda under en lång tid och publiken har ännu inte vågat sig tillbaka. Att känna sig hemma och välkommen på konstmuseum är inte ett förtroende som byggs upp i en handvändning. Som representant för en offentlig bildningsinstitution borde återinförande av entré i den sämsta möjliga av tider utlöst oro eller i alla fall empati i stället för marknadsfloskler.
I stället för att utan knot böja sig för regeringens direktiv borde man göra motstånd. Vad mer kan vi då förvänta oss ska passera obemärkt? Särskilt med tanke på den ultrareaktionära medpassageraren lurpassande vid varje beslut, ett parti som inte drar sig för att ta varje tillfälle i akt att slå ner på samtida konst och andra former av experimentella uttryck. Vilket för oss till museets andra ben i uppdraget, som chefen Gitte Ørskou uttrycker det: ”verka för konstnärlig och kulturell förnyelse”. Med ett bortfall på 19 miljoner kronor sätter det ytterligare press på verksamheten att satsa på en viss typ av konsumentfjäskande konst (som kund vill man veta vad man får för pengarna), vilket främjar väletablerade namn och okomplicerade curatorskoncept och som dessutom har större chans att stödjas av sponsorer.
Inte heller från Nationalmuseum hörs protester kopplade till omsorg om barnfamiljer, pensionärer och studenter. Även här ska det kosta 150 kronor för att få se Rembrandts Falkenerare eller Hanna Paulis Frukostdags. Därmed kan allt färre ta del av ett redan skattefinansierat kulturarv och den konst som görs i dag, medan utställningarna blir innehållsmässigt utslätade, oförargliga och säljbara. Men värst av allt är att kulturinstitutionerna själva inte bjuder minsta motstånd. Det skrämmer mig.
