I maj 2006, kort innan sommarlov och påföljande valrörelse, röstade riksdagens fem borgerliga partier, de nuvarande allianspartierna plus miljöpartiet, igenom ”etableringsfrihet” för förskolor. Det betyder ett tvång för kommunen att godkänna privata förskolor och fritidshem, och skyldighet att betala kommunala medel till dem.
Nu går högerregeringen vidare. Med skolan som modell införs en barnomsorgspeng. Det ska öka ”utrymmet för enskilda initiativ och eget företagande inom välfärdsområdet”. Samtidigt vidgas tvånget för kommunen att automatiskt godkänna även familjedaghem och öppna förskolor i regi av enskild individ, förening, bolag eller trossamfund.
Av remissinstanserna protesterar till exempel LO, Kommunal, Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund. Mittuniversitetet ”framhåller att förslaget kommer att innebära ett tidigareläggande av segregering av barn från olika bakgrund”. Men polarna i Svenskt näringsliv, Friskolornas riksförbund och Konkurrensverket är för, så det är bara att köra. Redan från den 1 juli, eftersom det är ”en angelägen och av många efterlängtad reform”.
För den kommunala barnomsorgen betyder förslaget mindre resurser och sämre planeringsmöjligheter. Uppsplittringen av verksamheten gör att det blir svårare att utnyttja lokaler och lägga schema på ett rationellt sätt. De privata verksamheterna får undanta barn som skulle ”medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter”, medan kommunen har en skyldighet att ta emot alla barn. De som med låga löner arbetar inom barnomsorgen ska glädjas åt att förslaget förväntas ge ”särskilt kvinnor bättre möjligheter att ta steget till eget företagande” – villkoren ska förbättras genom inbördes konkurrens om klienter.
Samtidigt puttas barnomsorgen från att vara en tjänst som människor i ett modernt samhälle har rätt att kräva från sin kommun och ha synpunkter på som kommuninvånare, i riktning mot något som hushållen förväntas plocka på marknaden. Medborgaren blir kund. Så kan det offentliga förbereda sin reträtt från ännu en civilisatorisk skans.
För kapitalintressena innebär utvecklingen en strategisk kniptångsrörelse. Dels hägrar stora pengar som det offentliga kan tappas på. Dels kan den skattefinansierande välfärden nedmonteras – till förmån för de mest besuttna. Det är ingen slump att Timbro förbereder opinionen på ”nödvändigheten” av att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Sedan några månader tillbaka har debattartiklar, undersökningar och seminarier ägnats barnomsorgen. Barnomsorgspengen förtjänar enligt Timbro ”en eloge” – men nu gäller det att ”bryta tabut kring barnomsorgens finansiering”. Företag ska till exempel få göra avdrag för att bygga upp egna förskolor. Barnomsorg görs alltså mer exklusiv och plånboksberoende. Det kallas ”modernisering”.
Högern har haft en tydlig idé om samhällsförändring; en medvetet utstakad riktning och särskilt markerade frontavsnitt. Arbetarrörelsen har inte har kunnat stoltsera med ett motsvarande offensivt projekt på länge. Idag, när marknadsfundamentalismens fiasko är tydligare än på länge, är det hög tid att på punkt efter punkt utarbeta långsiktiga planer som går långt bortom återställare. En heltäckande, pedagogisk och utvecklande förskola, med tydligt förbättrad tillgänglighet också för alla som jobbar på ovanliga tider eller deltid, märkbart höjda löner och förbättrade arbetsvillkor för personalen, och sänkt maxtaxa bör vara en del av en sådan plan.
Det rödgröna samarbetet har fått en hyfsad start i kampen om valseger 2010. Men det gäller också att komma in i den stora matchen: den om hur det svenska samhället ska se ut.
