Sedan början på 1960-talet har psykologer, och på senare tid också ekonomer, börjat intressera sig för vad som gör människor lyckliga. Metoden har varit enkätstudier där försökspersoner har fått svara på frågor om hur de vanligen mår eller hur nöjda de är med sina liv. Forskningen om vad som skapar välbefinnande för individer och lycka för länder ligger i skärningspunkten mellan filosofi, psykologi och samhällsvetenskap. I höstas hölls den första konferensen om lyckoforskning i Sverige: några av Europas främsta forskare på området samlades i Göteborg i oktober för att delta i en konferens som bland annat den filosofiska institutionen vid Göteborgs universitet höll i.
På ett ytligt plan har lyckoforskningens resultat varit föga uppseendeväckande: människor som är rika och friska är lyckligare än de som är fattiga och sjuka. Skilsmässa, arbetslöshet, missbruk och otrygghet gör oss olyckliga. Sociala relationer, socialt engagemang, ett meningsfullt arbete och tillit till andra människor genererar å andra sidan lycka. På motsvarande sätt är den självrapporterade lyckan lägre i fattiga och krigsdrabbade utvecklingsländer än i välmående i-länder.
Men lyckoforskningen har också hittat resultat som inte är lika intuitiva. Exempelvis tycks varken kön, ålder, utseende eller intelligens spela någon roll för människors välbefinnande. Stick i stäv med vad vi tror här uppe i Norden så gör vanligtvis religiositet människor lyckligare, till och med om tron inkluderar risken för ett svavelosande helvete efter döden.
En central fråga inom lyckoforskningen har varit ekonomins inverkan, både på individuell och på nationell nivå. Alla är överens om att det finns ett samband mellan inkomst och lycka, men åsikterna går isär när det kommer till hur detta samband ser ut. Veenhoven hör till dem som menar att sambandet är linjärt: större inkomst för ett land eller för en individ kommer att skapa mer lycka. Ett antal forskare, exempelvis nationalekonomerna Richard Layard och Richard Easterlin, har en annan syn. De menar att det bara är på en väldigt basal nivå som det är ekonomin som gör individer och länder lyckligare. Så fort en person eller en individ har kommit upp på en dräglig levnadsstandard så blir andra faktorer viktigare: jämförelser med andra i ens omgivning och med sig själv i det förflutna. Layard menar att inkomsten slutar att vara viktig för individers lycka om de tjänar mer än 20.000 dollar per år. Det motsvarar ungefär en svensk månadslön på 12.000 kronor i månaden.
Eftersom nationella data på både lyckonivåer och BNP per capita finns lättillgängliga kan vem som helst undersöka sambanden. Jag har gjort en sådan enkel sambandsanalys mellan bruttonationalprodukt, BNP, per capita och Veenhovens publicerade lyckodata för 89 länder. Både visuellt och statistiskt är det uppenbart att det finns ett samband. Det är emellertid också uppenbart att det finns en vikande marginaleffekt av inkomst på lycka: för de fattiga länderna har ökande inkomst en stor effekt på lyckan, medan det för de rika länderna har mindre, om ens någon, effekt. En vikande kurva illustrerar observationerna bättre än en rät linje. Sambandet är tydligt och signifikant (pearsonkorrelation = 0,637, sig. < 0,000). Statistiskt kan man uttrycka det så att BNP per capita bara förklarar 40 procent av variationen i lycka hos länderna. Övriga 60 procent av variationen förklaras alltså av andra faktorer än de ekonomiska!
En annan vanlig metod inom lyckoforskningen är att undersöka sambandet mellan BNP och rapporterad lycka i ett visst land över tid. Här tycks sambandet mellan ett lands ekonomiska utveckling och lyckoutveckling vara än svagare. För de relativt välmående länderna i Europa (här definierat som EU-15) har en BNP-ökning på 250 procent sen 1972 bara resulterat i en ökning i lycka på knappt två procent under samma period. Till och med den liberalt anstrukne Veenhoven erkänner att USA bara har ökat sin lycka med knappt 4 procent sen 1970-talet, trots att BNP ökat med över 300 procent under samma tid.
I rika länder tycks konsumtionens storlek alltså inte spela någon stor roll för lyckan. Istället är det hur rika vi är i förhållande till grannar och arbetskamrater som spelar roll: ojämlikhet, snarare än materiell brist skapar en känsla av otillräcklighet. Det vedertagna måttet för ekonomisk ojämlikhet är Gini-koefficienten. I ett land där koefficienten är 1 ägs allt av en individ medan ett land där perfekt jämlik fördelning har 0. En enkel linjär regression på EU-15-länderna visar ett starkt samband (pearsonkorrelation = -0,763, sig < 0,001) mellan Gini-koefficienten och ländernas rapporterade lycka. För gruppen av EU-länder gäller att ju större ojämlikheten är desto mindre är välbefinnandet. Sambandet är dessutom ovanligt tydligt.
Den högre köpkraften har alltså inte inneburit att vi på ett avgörande sätt mår bättre. Den lilla effekt som inkomst- och konsumtionsökningen tycks ha fått äts upp av annat: högre arbetslöshet, osäkra anställningar och ökad ojämlikhet. Shopping och lönelyft har förvisso en effekt, men den är snabbt övergående. Människor vänjer sig snabbt vid sin nya materiella nivå och högre lön är ingen bot mot tristessen, ångesten och depressionerna. Särskilt inte om den köps till priset av nya risker och större osäkerhet.
Flera av lyckoforskarnas slutsatser har kommit att kritiseras hårt från högerhåll. I Sverige är det framförallt den liberala tankesmedjan Timbro som stått för kritiken. Författaren Johan Norberg har till exempel kritiserat lyckoforskningen i Timbro-skriften Blir vi lyckliga av lyckoforskning? Norberg påtalar att Layard slarvar med källhänvisningar och resonerar kring om det verkligen går att lita på vad människor uppger om sitt eget välbefinnande i intervjuer med forskare, men avslöjar också själv sin okunskap om ämnet genom vimsiga referenser till ”hjärnforskning” som ska visa att ”lycka är elektrisk aktivitet i … prefrontalcortex”. Samtidigt menar han att det visst finns en positiv lyckoeffekt av västerlandets tillväxt, men som vi såg ovan är effekten så liten att andra faktorer är oerhört mycket viktigare för att förklara hur vi mår.
För nyliberaler finns mycket lite att hämta i lyckoforskarnas resultat. Tanken att de rika måste bli rikare för att rännilar av deras expanderande välstånd ska rinna ner till de fattigaste – trickle down-effekten kallad – framstår exempelvis som en dålig idé. Om det är den relativa rikedomen som ligger till grund för hur vi mår psykiskt framstår det som helt kontraproduktivt att öka den ekonomiska ojämlikheten även om de som får minst samtidigt får lite mer. På samma sätt framstår det som dåraktigt att slå sönder trygghetssystem och anställningstrygghet med argumentet att det krävs för att höja produktiviteten. I ett rikt land som Sverige märks knappast ytterligare materiellt välstånd, samtidigt som otryggheten ökar när välfärden tvingas tillbaka.
För vänstern i bred mening finns mycket att hämta i sambanden mellan samhällets organisation och människors välbefinnande. I ett globalt perspektiv är fattigdomsbekämpning fortfarande det viktigaste: i fattiga samhällen finns ett tydligt samband mellan materiell rikedom och människors lycka. I rika länder saknas detta samband. Däremot vet vi att både ojämlik fördelning av inkomst och resurser och otrygga anställningar hotar vårt välbefinnande.
Stora delar av den politik som nu förs i Sverige och i västvärlden innebär att vi får större köpkraft, men att den genomsnittliga lyckan ökat obetydligt sedan 1950-talet.
Forskningen om vad som skapar lycka måste fortsätta och förhoppningsvis var inte höstens konferens om lycka inte den sista i Sverige. Lyckoforskningen utgör ett grundskott mot stora delar av den borgerliga argumentationen: ojämlikhet skapar olycka, ökad konsumtion är inte lösningen och den politik som nu förs i vårt land hotar att leda helt fel. Vi har oerhörda ekonomiska resurser till vårt förfogande, men vi använder dem inte så att de skapar ett högre välbefinnande för flertalet. Kan vi gå från denna insikt till en politik som inkorporerar den växande kunskapen om vad som faktiskt skapar lycka är oerhört mycket vunnet.
