Det var inte utan att jag trodde att det var något slags ironiskt skämt när jag vecklade ut den holländska tidningen De Telegraaf på söndagsmorgonen den 9 oktober. Rubriken löd: Grekland köper 400 tanks från USA! Kunde det vara sant? Grekland som i det närmaste är bankrutt?
Men det var sant. Uppgifterna kom från en grekisk facktidning Hellenic Defense & Technology. Min första tanke var att den grekiska regeringen var så rädd för alla demonstrerande greker att de beslutat rusta för att klara alla kommande demonstrationer. Samma helg som nyheten kom ut satt ju Merkel och Sarkozy i Berlin och ”diskuterade” hur Eurozonen skulle undvika att dras med i Greklands fall. Och i Bryssel satt finansministrarna från Luxemburg, Frankrike och Belgien och delade upp storbanken Dexia för att förhindra en konkurs och därmed en kollaps av hela finansmarknaden i Europa.
Men när jag började googla hittade jag mera uppgifter. Bland annat att Grekland inte bara beställt dessa 400 begagnade tanks, men att de dessutom redan hade 873 stycken tysktillverkade Leopardstridsvagnar av olika modeller. (Sverige har 170.)
Men inte nog med det.
Frankrike vill sälja 40 stycken Rafael-stridsflygplan till Grekland, samt 15 helikoptrar och 6 fregatter. Och Tyskland vill att Grekland ska köpa en ubåt av dem för över en halv miljard euro. De två länder som hårdast ligger på Grekland om att införa sparprogram som ska kapa pensioner och sjukförmåner, sänka offentliganställdas löner och en massa annat, Tyskland och Frankrike, håller alltså samtidigt på att tävla med varandra om att få sälja krigsmateriel dit. Och de måtte ha förlorat en tävling gentemot USA eftersom de 400 M1A1 Abrams-stridsvagnarna beställdes därifrån.
Det krisande Grekland lade i fjol 3,2 procent av sin BNP på försvaret, mer än något annat EU-land. Enligt ekonomiprofessor Yanis Varoufakis vid Atens universitet har nödlånen från olika tyska och franska banker använts som påtryckningsmedel för att hålla uppe vapenförsäljningen. Regeringarna Merkel och Sarkozy har var för sig oförenliga agendor. Det går inte ihop för dem. För samtidigt som de uppriktigt oroar sig för vad som ska hända med Europas ekonomiska stabilitet så värnar de sina inhemska industriers intressen. Både gentemot varandra och andra.
Vad som däremot blir klart är att vanligt folk, vare sig i Grekland eller någon annanstans, inte har någon anledning att frivilligt gå med på några nedskärningar och besparingar.
