I min ledare (Mer framtidstro än vänsterpopulism) i Flamman nummer 44/2020 försökte jag dra några lärdomar av presidentvalet i USA och den breda koalition som där besegrade Donald Trump. Udden i texten var riktad mot svenska liberaler som – till skillnad från hur Demokraterna i USA agerade åtminstone under valrörelsen – valt att försöka stänga ute vänstern från allt inflytande trots att man aldrig kan besegra högerpopulismen utan vänstern och dess väljare.
I Flamman nummer 45/2020 skrev Björn Alling ett svar som innehåller många viktiga poänger, men där han också verkar missförstå mina slutsatser. Jag har aldrig sagt att Vänsterpartiet ska lägga sig platt för regeringen i riksdagen. Tvärtom bör Vänsterpartiet använda sin position till att på alla sätt bekämpa högerpolitik och tydliggöra den ideologiska konflikten med nyliberalismen i januariöverenskommelsen.
I januari 2019 argumenterade vi på Flammans ledarsida för röd knapp (Dörrmattor finns på Ikea 12/1, 2019) och mot januariavtalet i sig (Man kan inte kompromissa med ett systemskifte 17/1, 2019), med ungefär samma argument som Alling för fram nu. Det var dock aldrig ett lätt eller självklart ställningstagande. Till och med bland Vänsterpartiets väljare var en knapp majoritet för att släppa fram Stefan Löfvens regering trots innehållet i januariöverenskommelsen.
Till och med vi som var för röd knapp bör dock kunna se att läget inte är riktigt så hopplöst i dag som vi befarade. Vänsterpartiet har tillsammans med den övriga oppositionen fått regeringen att backa i viktiga frågor och tvingat fram mer pengar till välfärden. Nu rasar en strid om las där Vänsterpartiet ensamt står upp för miljoner löntagares anställningstrygghet, vilket också gett partiet vind i ryggen i opinionen. Att Vänsterpartiet inte skulle tagit strid mot regeringen i riksdagen är helt enkelt inte sant, och om det är något som är demoraliserande så är det att hävda det.
Den stora frågan för vänstern är som Björn Alling påpekar vad strategin för förändring är på sikt. Om Vänsterpartiet skulle fälla regeringen, vad är målet? Ska partiet säga konsekvent nej till varje regering som samarbetar med Centerpartiet? Eller ska ett växande Vänsterparti kräva att få vara med vid förhandlingsbordet? Vilka kompromisser är partiet i så fall redo att gå med på, vilka är de röda linjerna och de viktigaste kraven? De är frågor som alla vänsterpartister bör ställa sig i god tid före nästa val.
