När Jonas Sjöstedt den 21 februari 2019 tog till orda på den nu mera klassiska presskonferensen där han meddelade att Vänsterpartiet skulle tolerera Stefan Löfvens regering var det många som pustade ut. Däribland, antagligen, Stefan Löfven. Regeringen skulle kunna tillträda, äntligen fick den historiskt långa regeringsbildningen ett slut.

Slutet kom dock med ett miss­troende­löfte. Vänsterpartiet gjorde tydligt vad som krävs för att de mandat­perioden ut ska tolerera Löfvens regering: inga förändringar i las och inga marknadshyror. Två av sjuttio­tre punkter i januariavtalet skulle inte gå att genomföra med V:s stöd.

Just nu befinner vi oss i ett läge där nästan hela Sverige väntar på att Center­partiet och Liberalerna ska inse hur allvarligt menat Vänsterpartiets två år gamla hot om att fälla ”deras” regering var.

För att förstå hur extrema Centerpartiets och Liberalernas idéer om uppluckring av tryggheten på arbetsmarknaden är kan man betänka att varken C eller L fick igenom något som ens liknade detta under de åtta år de satt i regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. De rörde inte las eller det grundläggande skyddet mot uppsägning. De sådde däremot andra frön till destruktiv inverkan på arbetsmarknaden i form av allmän visstid och försämringar av a-kassan, och de verkade aktivt för att organisationsgraden i många av de starkaste förbunden skulle försämras.

Resultatet av deras fackföreningsfientliga politik ser vi nu. Inom LO rasar konflikter som bygger på att olika förbund har drabbats olika mycket av brutaliseringen av arbetsmarknaden.

Fackföreningsrörelsen, och då framför allt LO-förbunden, är tillbaka­pressade. Medlemstalen kanske går upp något, men från historiskt låga nivåer, och långt ifrån tillräckligt. Strider som förlorats, gång på gång, nöter på rörelsen.

Men så kom ändå ett litet styrke­besked.

Det som hände när las-förhandlingarna bröt samman för två veckor sedan var att den samlade fackföreningsrörelsen, som tillsammans företräder nära 3,5 miljoner arbetare, tjänstemän och akademiker, valde att inte rädda ansiktet på regeringen. De valde i stället att företräda sina medlemmar. Det är ett sundhetstecken från Sveriges viktigaste rörelse.

Fack och arbetsgivare behövde aldrig mer tid, förhandlingarna behövde bli av med hotet från Toijer­utredningen.

De som ska bära fackförenings­rörelsens frågor i parlamentet, arbetar­rörelsens partier, ägnade inför och under söndagens partiledardebatt mer tid åt varann än åt de tydliga motståndarna i extrempartierna Centerpartiet och Liberalerna. Det är inte så konstigt. Det ligger i Socialdemokraternas dna att tycka att Vänsterpartiet apar sig och riskerar för mycket, och i Vänsterpartiets dito att försöka sätta dit S som klassförrädare. Båda har rätt.

Det ligger i Socialdemokraternas dna att tycka att Vänsterpartiet apar sig och riskerar för mycket, och i Vänsterpartiets dito att försöka sätta dit S som klassförrädare. Båda har rätt.

Men fokus och kanske framför allt ansvar borde i stället utkrävas av de partier som vill förskjuta balansen på arbetsmarknaden ytterligare till arbetsgivarnas fördel. Resultatet kommer att bli en instabil och otrygg marknad både för arbetstagare och arbetsgivare.

Statsministern sa i partiledar­debatten det han tidigare sagt men få uppmärksammat: saklig grund till avsked ska vara kvar. Balansen mellan fack och arbetsgivare måste hållas intakt, som det står i en annan punkt i januariavtalet. Men ingen har sett hur tolkningen av balanspunkten ska se ut. Frågar man Löfvens kompisar i Centerpartiet och Liberalerna så är det Toijerutredningen som gäller rakt igenom.

Men om Socialdemokraterna väljer att lägga Toijerutredingen på bordet med bara kosmetiska förändringar så kommer, för att använda Löfvens egna ord, ”något att gå sönder” i LO. Johan Ulvenlöv, ansvarig för LO:s opinionsbildning, skrev under lördagskvällen på Twitter: ”Någon återhämtning i  opinionen bland LO-förbunds­medlemmar är knappast att vänta för S, inte inom överskådlig framtid om det här genomförs”.

För LO, Socialdemokraternas politiska gren, kommer Stefan Löfvens agerande avgöra om han får stanna eller gå som partiledare. Något annat är svårt att se. Vad är viktigast? LO eller Annie Lööf?