”Mitt Europa bygger inte murar”, sade Stefan Löfven på Medborgarplatsen hösten 2015.
Om vi stänger våra gränser för människor på flykt ”är vi inte människor längre, då är vi något annat”, sade Morgan Johansson samma år.
Sex år och oräkneliga utspel om stramare migrationspolitik senare är det lätt att göra sig lustig över Socialdemokraternas kovändning. ”Är du inte människa längre, Morgan Johansson?” frågade Irena Pozar i en krönika i Expressen efter förra veckans uppgörelse om ytterligare åtstramningar och ökade krav på nyanlända.
Betydligt mindre lustigt är de långsiktiga konsekvenserna av den anpassning till högerns världsbild som också sker när socialdemokratiska ideologer försöker legitimera partiets anpassning till Sverigedemokraternas migrationspolitik. Exempel på detta är lätta att hitta i den flod av artiklar och inlägg som handlat om att rättfärdiga en stramare flyktingpolitik med hänvisning till ”LO-medlemmarnas materiella intressen” eller att förpacka den som en ”återgång till klassisk socialdemokratisk politik”.
Socialdemokraterna borde sätta jämlikhet och mer resurser till välfärden i första rummet och inte låta migrationspolitiken toppa agendan, skrev vänstersossen Göran Greider i en ledare i Arbetarbladet för ett par år sedan, för att genast gå vidare till att hävda att ett ökat flyktingmottagande ”ofelbart” skulle förstärka segregationen, bostadsbristen och i förlängningen gängkriminaliteten. ”När arbetslösheten nu snabbt ökar drabbar den framförallt de många nyanlända”, konstaterar han helt korrekt, utan att ställa den avgörande frågan om arbetslösheten verkligen är oundviklig eller möjligen går att åtgärda på politisk väg.
Lika talande var den debatt som följde på en rapport från Arena Idé i höstas, som visar att utrikes födda arbetar fler timmar än inrikes födda. Rapportens slutsats var att invandringen varit avgörande för att säkra finansieringen av välfärden och försörjningen av en åldrande befolkning. Den hårdaste kritiken mot rapporten kom något förvånande från socialdemokratiskt håll. LO-ekonomen Torbjörn Hållö sade sig bli ”genuint deprimerad” av rapporten eftersom det är ”extremt väl belagt att invandring i Sverige är en statsfinansiell kostnad”. Samma linje drev de socialdemokratiska ekonomerna Emil Bustos och Nils Lager i en replik som hyllades av såväl socialdemokrater som kristdemokrater och timbroiter: invandringen är inte ”lönsam” eftersom invandrare betalar mindre i skatt än infödda, trots att de arbetar mer.
En debatt som på ytan handlar om vem som räknat rätt avslöjar i själva verket en ideologisk klyfta. I s-ekonomernas analys reduceras invandringens ekonomiska konsekvenser till snäva budgeteffekter. Har du låg lön och betalar mindre i skatt är du en statsfinansiell belastning, medan en höginkomsttagare som betalar in mer skatt enligt samma logik per definition är en tillgång. Att många låginkomsttagare – oavsett om de är nyanlända eller svenskfödda – också utför ett värdefullt och nödvändigt arbete inom till exempel äldreomsorgen blir däremot irrelevant. Att den som är ofrivilligt arbetslös också skulle kunna bidra finns inte ens på kartan. Denna uppdelning av människor i ”närande” och ”tärande” skulle få Svenskt Näringslivs propagandister att jubla – att socialdemokrater och till och med LO-ekonomer tycks köpa samma premisser är minst sagt förvånande.
Många inom asylrättsörelsen och vänstern vill i sin tur helst inte prata om invandringens ekonomiska fördelar eftersom det antas undergräva rätten till asyl som moralisk princip. Det är lätt att förstå hur de tänker: vi tar ju emot flyktingar av medmänsklighet och för att det är vad vi själva skulle önska oss om vi tvingades fly från krig eller förtryck, inte för att det eventuellt är samhällsekonomiskt gynnsamt på sikt. Men att ta debatten i dessa frågor är avgörande för att slå hål på högerpopulismens bärande idé: att det är invandringen snarare än nyliberal politik som ligger bakom de senaste årens växande klyftor eller att vi inte ”har råd” med välfärd och anständiga pensioner.
Att ansvaret för arbetslöshet och utanförskap i så hög utsträckning individualiserats – invandrare påstås sakna jobb för att de är lata eller inkompetenta snarare än för att efterfrågan saknas – är antagligen ett av skälen till att den nyliberala åtstramningsideologin ännu är så stark i Sverige, samtidigt som den nu faller i land efter land. Det var bara genom att peka ut en mycket stor grupp människor som i praktiken oanställningsbara som en arbetslöshetsnivå på 6–7 procent före coronapandemin kunde beskrivas som en ”högkonjunktur”, vilket motiverade en stram finanspolitik.
Att prata om de många svåra uppgifter som en solidarisk flyktingpolitik ställer oss inför – i form av ökat bostadsbyggande, ökade behov av resurser till skolan, aktiv samhällsplanering för att motverka segregation och så vidare – är inte fel. Att acceptera Timbro-linjen att en solidarisk flyktingpolitik är omöjlig att förena med en omfattande välfärd, ett jämlikt samhälle och full sysselsättning är däremot inget annat än den slutgiltiga kapitulationen inför nyliberalismen, just när stora delar av världen är på väg att överge den.
