Det går knappast att överdriva vilken besvikelse valresultatet är för den svenska vänstern. Allt pekar inte bara mot ett högerstyre där SD och M har runt 40 procent av väljarstödet. Vänsterpartiet backar också jämfört med valet 2018 efter att ha uppvisat tvåsiffriga opinionssiffror så sent som för ett år sedan.
Många har redan analysen klar, inte minst de som högljutt kritiserade Vänsterpartiets klimatpolitik före valet och nu anser sig ha fått rätt. Andra kommer att peka på taktikröstande på Miljöpartiet eller väljarnas tendens att söka sig till stora ”trygga” partier i oroliga tider av skakig ekonomi och krig. Båda dessa förklaringar är otillräckliga.
Från partiledningen muttras nu om att valrörelsen handlade om fel frågor, det vill säga högerns favoritfrågor. ”Valrörelsen handlade inte om sak, reformer och ekonomisk politik utan om olustig signalpolitik och att övertrumfa varandra med rasistiska förslag”, konstaterar vice partiledare Ida Gabrielsson på Facebook.
Det är rätt i sak, men den relevanta frågan är om det finns något Vänsterpartiet kunde ha gjort annorlunda. Även om V inte ensamt kan styra samhällsdebatten finns mycket att fundera över. Vänstern gick ju till val på en politik för full sysselsättning genom investeringar i klimatomställningen och välfärden, på att bygga Sverige starkt igen. Det var helt rätt efter en pandemi som blottat sprickorna i välfärden. Men det enskilda utspel som fick mest uppmärksamhet i valrörelsen var något helt annat: Sverigepriser på el.
Det var ett förslag som kändes helt rätt när det lanserades en månad före valet. Det satte fingret på felet med den avreglerade elmarknaden och erbjöd en konkret lösning på något som riskerade att bli ett verkligt problem för väldigt många hushåll. Efter att först ha skrattats ut vann Vänsterpartiets linje också stöd från allt fler utanför partiet. Det väckte debatt och placerade partiet i centrum. Därmed är det inte förvånande att det också tog stor plats i partiets kommunikation. Med bara dagar kvar till valet hölls till och med en ny pressträff med Nooshi Dadgostar för att understryka vikten av Sverigepriser. Vi var många som rycktes med.
Med facit i hand hade förslaget dock flera problem. Det simplaste var att det drog fokus från Vänsterpartiets välfärdspolitik och ekonomiska politik. Det var en skrivbordsprodukt som visserligen var ”helt rätt”, men som många väljare hade svårt att tro på att vi skulle kunna genomföra. Men det mest besvärande problemet – särskilt med tanke på Vänsterpartiets strategi att undvika polariserande frågor – var att det ledde till en kamp på högerns planhalva. I stället för att flytta fokus från skyttegravskriget om kärnkraften kastades Vänsterpartiet rakt in i korselden. I diskussionen om Sverigepriser kom vänsterpartister gång på gång att försvara nedläggningen av reaktorer och minskad fossilfri elproduktion i södra Sverige – antingen indirekt eller öppet och entusiastiskt. Vilket knappast var partiledningens avsikt.
Sverigepriserna är absolut inte hela förklaringen till vänsterns misslyckande men kanske ett exempel på hur svårt det är att hålla fast vid en strategi i praktiken. I stället för att fokusera på kärnan i vår politik och de stora reformerna fastnade vi i något som nog bara kan beskrivas som utspelssjuka. I kombination med ett överdrivet fokus på det politiska spelet – med ultimatum om ministerposter och en ganska märklig pressträff om en ”äntringsstyrka”som skulle leda förhandlingarna med andra partier efter en tänkt valseger – bidrog det knappast till att sätta fokus på Vänsterpartiets nya ekonomiska politik för full sysselsättning genom investeringar i klimatet och välfärden, eller för den delen de konkreta förbättringar för vanligt folk som drivits igenom det senaste året.
Det är svårt att få ett parti att hålla ihop och följa en gemensamt antagen strategi, men det blir inte lättare när partiledningen i avgörande delar verkar ha glömt bort den egna analysen, för att i stället se allt som ger partiet utrymme i medierna som något bra. Det betyder inte att strategin i grunden var fel. Det sämsta Vänsterpartiet kan göra nu är att ge upp målsättningen att bygga en bredare och mer inkluderande rörelse, vinna fler arbetarväljare, och sluta klyftan mellan storstäderna och resten av landet. Men hur vi når dit behöver uppenbarligen diskuteras
