Lagom till femtioårsminnet av Pablo Picassos (1888–1973) dödsdag framkastar The Economist påståendet att 1900-talets största stjärna inom måleri befinner sig på dekis. Bevis: hans verk har inte visat upp något prisrekord på… två år. Då såldes hans Kvinnorna från Alger för 180 miljoner dollar på auktion, vilket är det åttonde dyrast sålda verket genom tiderna. Att förklaringen snarare är att vi befinner oss i en global recession och att storsamlarna håller inne med de bästa karamellerna i väntan på ljusare tider, är inget finanstidningen fokuserar på, utan det handlar överraskande nog om hans unkna kvinnosyn.
En av de många institutioner som kommer att högtidlighålla hans frånfälle är Brooklyn Museum of Art i New York, som i sommar öppnar utställningen It’s Pablo-matic: Picasso According to Hannah Gadsby, curerad av konstvetaren tillika komikern Hannah Gadsby. Om konstnären har hon sagt att han ”led av den mentala sjukdomen kvinnohat”. För en konstnär som flexar med att framställa porträtt ”ur många perspektiv”, men inte en enda gång ur ett kvinnligt, är inget att skryta med, menar utställningscuratorn. En rätt smal utgångspunkt för en utställning, kan man tycka. Samtidigt är väl nya vinklar på Picasso rätt uttömda vid det här laget.
Hur mycket elände den spanske målarvivören lämnat bakom sig fick jag en stark upplevelse av för många år sedan när jag råkade befinna mig på semester i den lilla bergsbyn Mougins, någon timmes bilresa från rivieran. ”Här bodde Picasso”, sade vår värd och pekade mot en betongmur, täckt av ett tjockt lager torkad murgröna. Bakom inhägnaden och mellan de döda grenverken, helt övergivet, var alltså Picassos sista hem. Inga minnesskyltar, inga nya ägare. Här hade han bott med sin sista fru, den 40 år yngre Jacqueline Roque. Av allt att döma verkar relationen ha varit det vi numera kallar ”toxisk”. Vid Picassos död förbjöd hon sin makes barn från tidigare äktenskap att närvara vid begravningen. Inte heller hans barnbarn fick komma. Pablito, då 24 år gammal, tog så illa vid sig att han drack en flaska blekmedel och avled några veckor senare. Känslan av dysfunktionell familj och brutala separationer hängde kvar i luften som om det hade hänt i går.
Många år senare, när jag jobbade på ett auktionshus i Stockholm, blev jag påmind om den övergivna villan, då vi fått i uppdrag att sälja hans Medelhavslandskap från 1963, där samma hus syns mitt i bilden som några bruna penseldrag. Inget i målningen avslöjar att något skulle plåga den då drygt 80-årige gubben. Tvärtom, är den gjord med en dumglads självförtroende. Motivet är målat som ett barn hade gjort det. Blå himmel och berg högst upp på duken, och hus och röda jordfärger på den nedre kanten. Helt obekymrat. Hur lång tid kan det ha tagit honom att färdigställa den? En halvtimme? I alla fall så älskade jag den. Delvis för att, tja, det är en speciell känsla att stå inför en Picasso, men också för upplevelsen av rörelse som tycks ha härbärgerat all den energi som brann i honom. Den kropp som personifierade det århundradets alla krängningar och konvulsioner som oåterkalleligen bröt upp tiden och rummet. Ett av hans mest kända (icke-belagda) citat är talande. 1937 hade han som reaktion på Francos bombning av den baskiska staden Guernica, skildrat krigets ohyggliga fasor. Några år senare, under tyskarnas ockupation av Frankrike, ska han ha fått ett besök i sin ateljé av en nazistisk officer och fått frågan om vem som skapat verket, på vilket han svarade: ”Det gjorde ni.”
Ett annat ”bevis” för att Picasso-hajpen är över, enligt en av de intervjuade konstexperterna i artikeln i The Economist, är att en yngre generation konstnärer har slutat att referera till honom som inspiration. Det håller inte heller. Alla i branschen vet att det är pinsamt att nämna hans namn i positiva ordalag. Hela hans väsen luktar ljusskygg kommersialisering och vulgära förmögenheter. Men grejen är den, att uppe i sin himmel sitter han där och skiter i vad vi tycker. Och hur Pablo-matiskt det än verkar, så är det just det jag älskar.
