Födelsedagen skall firas på hemlig plats och på avstånd från kongressen. Hon tar emot Flamman med semla och gör klart att hon inte vill ha ”någon hyllningsartikel”.
Men några saker måste ändå nämnas om födelsedagsbarnet. Solveig Hansson blev medlem hos pionjärerna redan 1922. Som 20-åring, 1934, skickades hon till Moskva.
Det visade sig att hon skulle utbildas i sambandsteknik och senare blev hon ansvarig för flera flyktingar från det tyska kommunistpartiet som blivit landsflyktiga under Hitler.
Senare blev hon dömd för olovlig underrättelseverksamhet mot utländsk makt, för utländsk makt, alltså som rysk spion gentemot Tyskland.
Säpo hade då ett långtgående samarbete med Gestapo och många politiska flyktingar söktes upp och blev tillbakaskickade.
– Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det och det svenska kryperiet.
Senare har Solveig Hansson varit engagerad på de flesta nivåer inom vänsterpartiet och har blicken klar bakåt.
– Partiets arbete går inte att jämföra.
Då förföljdes SKP som landsförrädare och det fanns få öppna arenor inom arbetarrörelsen. Idag, menar Solveig Hansson, är vänsterns handlingsutrymme mycket bredare.
Men ändå är hon bekymrad inför kongressen.
– Debatten i Vänsterpress visar att det finns stora gap mellan olika uppfattningar, och att avståndet mellan de parlamentariska församlingarna och resten av partiapparaten verkar bli längre. Diskussionerna känns inte tillräckligt kamratliga.
– Av de partistrider jag erinrar mig, har det aldrig funnits det där… egenintresset. Var och en verkar mest kämpa för en position! Det var aldrig något som skedde förr.
– Det kanske är jag som är färgad av min fostran i partiet, och mina erfarenheter, men jag har väldigt svårt för att ha överseende med ”jag är bäst, allt ljus på mig”-politiken.
