Ernst Wigforss (1881–1977) var under ett halvt sekel socialdemokratins svärmorsdröm. Han var mannen som formulerade efterkrigsprogrammet, antinazisten under permitenttrafikens dagar, keynesian före Keynes, pragmatiker ut i fingerspetsarna men också socialist ända ned till kvantnivå, han lade grunden för folkhemmet… Här måste man stanna upp och ta ett djupt andetag. För skulle man sammanfatta hela Wigforss gärning i en mening skulle den få proustska mått. Sade jag att han populariserade ordet ”semester”?
För bra för att vara sant? Inte egentligen. Wigforss var den främste demokratiska socialisten i Sverige under 1900-talet och hans politiska gärning är så genomtänkt att han än i dag kan tas fram som ett ess ur kortleken. När tankesmedjan Katalys kritiserar överskottsmålet använder de hans retoriska mästerstycke ”Har vi råd att arbeta?”. När Jonas Elvander här i Flamman manar till en mer expansiv finanspolitik är det Wigforss som lyfts fram som inspirationskälla. Ändå är det först nu som vi har en heltäckande biografi över hans politiska gärning: Henrik Arnstads nyutkomna tegelsten Ernst Wigforss: Den förbannade optimisten.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Först en liten varningstext: Arnstads bok är ett heroiserande porträtt som ansluter sig till – eller snarare underkastar sig – ”wigforsslinjen”. Den är nostalgisk över en tid då politikerna gick till finansdepartementet och sade ”detta vill vi göra, fixa det” (i motsats till i dag då finansen sätter ramarna). Den är dessutom full av förrädiska porträtt av politiker som dog för hundra år sedan, som Arnstad avskyr. Kort sagt: det är en bok med temperament, klangfärg och ett tydligt ärende. Och det är just det som gör att det svänger. Och det är mer än vad man kan säga om nästan samtliga biografier över Sveriges finansministrar.
För den oinsatte: Wigforss var den halländska språkforskaren som blev finansminister 1925 och förblev det med korta avbrott till 1949. På 1930-talet formulerade han den kontracykliska ekonomiska politiken som motade den ekonomiska depressionen i grind. Han var en av männen bakom kohandeln med Bondeförbundet som gjorde att skånska bönder inte blev nazister. På 1940-talet omvandlade han folkhemmet till en välfärdsstat. Utöver det var han partiets stora ideolog under ett halvt århundrade. Han var till exempel noggrann med att sätta ”demokratisk” framför socialist. När Olof Palme populariserade begreppet så sade han egentligen ”jag är i Wigges lag”.
I förordet berättar Arnstad att han har skrivit på biografin i 15 år. Det märks. Boken är över 500 sidor och full av koncentrerade mikroporträtt under för- och mellankrigstiden. Den innehåller en självständig genomgång av arbetarrörelsens utveckling under 100 år. Dessutom myllrar den av upptäckter. Till exempel visar Arnstad hur en socialdemokratisk antifascism växer fram under mellankrigstiden och han daterar dess genombrott till en diskussion om östjudiska flyktingar 1927. Sådana fynd är guld i en tid av historiemissbruk i såväl sverigedemokratiska propagandafilmer som DN:s kolumner.
Samtidigt leder Arnstads flyhänta sätt att teckna historien till en del märkligheter. Bland annat avfärdar han arbetarrörelsens främsta litteraturkritiker Bengt Lidforss som en korkad antisemit. Antisemit må han ha varit – men korkad? Knappast. När Arnstad porträtterar folkhemmets framväxt hamnar Gustav Möllers generella behovspolitik helt i skymundan av Wigforss kontracykliska finanspolitik, det vill säga stimulera i nedgång, håll tillbaka i uppgång. Egentligen var nog den förre mer av ”folkhemmets konstruktör” än den senare. Inte heller Nils Karleby faller honom i smaken, socialdemokratins Marx-uttolkare, som avfärdas som ytlig. Det är ett så märkligt påstående att jag börjar undra om han har läst Socialismen inför verkligheten, SAP:s motsvarighet till vad Kapitalet är för marxismen. Ytterligare en sak som är svår att fördra är de korta kapitlen, sällan mer än 4–5 sidor. Detta är besvärligt med tanke på att Wigforss gärning är så genomtänkt i många led. Att läsa Arnstads bok är lite som att springa ett maraton med blixtsnabba myrsteg – som läsare kommer man aldrig in i djupandning.
Trots detta är Arnstads bok en välgärning av stora mått. För det han verkligen lyckas porträttera är Wigforss ideologi. Finansministern såg det som att demokratin skulle genomtränga alla vrår i samhället, från parlamentet vidare in i industrin och ekonomin. Denna wigforsska marsch har inte åldrats en dag. Tvärtom har den blivit allfartsleden för socialistiska tänkare. Läs Pelle Dragsteds Nordisk socialism eller Erik Olin Wrights How to Be an Anticapitalist in the Twenty-First Century. Det är djupt wigforsska böcker, som utgår från att samhället kan erövras bit för bit, att sektor efter sektor kan dras bort från marknadsmekanismerna. Till slut kommer ekosystemet att förändras i grunden och det kapitalistiska samhället bli något annat. Det stämmer till punkt och pricka överens med en av de sista böckerna Wigforss skrev, med den talande titeln Efter välfärdsstaten.
Arnstad drar inte linjerna framåt. Men de finns där i undertexten. Och det är det som gör hans bok så levande. Den har drag av Wigforss egen (förbannade) optimism – som varenda socialist behöver en dos av. En syrgastank att bära på ryggen när samhällsklimatet blir allt mera kvävande.
