SvD:s vetenskaps- och klimatreporter Therese Bergstedt nämner att Fridays for future trots allt ser sig som en rättviserörelse, vilket kan förklara varför Greta demonstrerat tillsammans med samer mot en vindkraftpark trots att det är förnyelsebar energi. ”Klimaträttvisa” nämns flyktigt, men närmre kommer vi inte den antikoloniala ansats som på senare år blivit alltmer tongivande för klimatrörelsen. Det syns också tydligt för den som rör sig på demonstrationer och i andra aktivistiska sammanhang.

Debt for Climate är en global gräsrotsrörelse som vill att det globala syds skulder ska avskrivas för att möjliggöra för länder att lämna fossila bränslen i marken. I samband med en av gruppens aktioner i Berlin pratar jag med en aktivist som säger att han gått från att framförallt vara klimataktivist till att även engagera sig i social rättvisa.

Under en annan demonstration i Wien, där en europeisk gaskonferens hålls, syns stora uppblåsbara cylindrar föreställande gasledningar med texten ”GasCo2lonialism”. Hit är även aktivister från Afrika och Latinamerika inbjudna för att berätta om konsekvenserna av utvinning av gas i deras respektive hemländer.

Likväl kan man hävda att en klimatrörelse som enbart håller ögonen på termometern och inte engagerar sig i att människor dör här och nu också riskerar att ta skada

Fridays for future MAPA samlar unga från de områden och grupper som kommer drabbas hårdast av klimatförändringarna. I ett facebookinlägg ställer de sig på Palestinas sida, med argumentet att situationen grundar sig på en kolonial process utifrån västs geopolitiska intressen. 

Oavsett hur man ställer sig till detta påstående är det märkligt att Utrikesbyrån inte lyfter klimatrörelsens antikoloniala perspektiv. Erik Ekstrand frågar sig om det inte är ”jätteskadligt” för huvudfrågan att Greta börjar prata om annat än klimatet. Även i DN anklagas Greta Thunberg av Max Hjelm för att göra ”klumpiga ställningstaganden” och att folk kommer sluta lyssna på henne. 

Men likväl kan man hävda att en klimatrörelse som enbart håller ögonen på termometern och inte engagerar sig i att människor dör här och nu också riskerar att ta skada. En vanligt förekommande kritik mot klimatrörelsen har varit att det är en vit rörelse som saknar perspektiv från urfolksrörelser och det globala syd. ”Innan vi har börjat arbeta inkluderande och skapa mångfald på alla nivåer kan vi inte påstå att jordklotet tillhör oss alla” (24/3- 2021) skriver socionomen och människorättsaktivisten Toktam Jahangiry i en text i Syre som handlar om hur svårt det kan vara att ta sig in i miljörörelsen som rasifierad. 

Att klimatrörelsen och miljörörelsen krokar arm med urfolksrörelsen och vänder sig till en antikolonial analys är inte konstigt. Urfolk har kontinuerligt fått maka på sig när land ockuperas och naturresurser skövlas. I Paraguay gick skövling av skog under 50- och 60-talet hand i hand med folkmordet på achéfolket, där 60 procent av gruppen tros ha utplånats. Liknande processer pågår än i dag i Amazonas.

”Ingen klimaträttvisa på ockuperat land” säger Greta Thunberg i ett filmklipp. Varför hon säger så blir lättare att förstå om man lyfter fram det antikoloniala tankegods som klimaträttviserörelsen i hög utsträckning delar med Palestinarörelsen, där kritiken av mot bosättarpolitik och ockupationer på Västbanken, i Gaza, Östra Jerusalem och Golanhöjderna är central.

I ivern att hålla Greta på mattan når panelen aldrig fram till kärnfrågan: om det över huvud taget är möjligt att isolera klimatkrisen från andra frågor, när det handlar om att på ett fundamentalt sätt ställa om hela samhället. 

Stora delar av klimatrörelsen har i dag valt att rikta sig mot antikolonialism och rättvisa. Givetvis finns det även andra ledord man kan välja när man tänker på omställning. Men att som bred klimatrörelse isolera klimatfrågan till ett mål om antal grader, och inte engagera sig i hur vi faktiskt kommer dit, vore näst intill barockt.