Diskussionen kretsade kring hur ekologi, klassklyftor och feminism hänger samman och behovet av att koppla ihop de olika kamperna från vänster i en sammanhängande kritisk rörelse. Eleonora Forenza från italienska Lista Tsipras-L’Altra Europa inledde med att ge konkreta exempel från Italien på hur kapitalism, miljöförstörelse och feminism hänger ihop.
1966 exploderade en fabrik i Norditalien vilket gjorde att gifter läckte ut i området. De som drabbades värst var gravida kvinnor vars barn föddes med grava missbildningar. Det gav i sin tur en kraftig injektion i aborträtts-rörelsen.
– Det handlar inte om att koppla vad som är ”naturligt” till kvinnlighet, ekofeminism handlar om att identifiera kopplingen mellan feministisk kamp och kampen för att försvara miljön och klimatet, sade hon.

”En revolution behövs”

Historikern Stefania Barca från Centro de Estudos Sociais framhöll behovet av att lösa konflikten inom vänstern mellan den gröna och den traditionella, industrivänliga delen av arbetarrörelsen.
– Flera fack och rörelser inom arbetarrörelsen stödjer klassiska energisystem som kol och oljeutvinning medan andra försöker få till stånd hållbara alternativ. Denna klyfta gör det svårt att föra en enad kamp.
Barca vände sig även mot de så kallade ”postmaterialisterna” som tror på en hållbar, grön tillväxt, och menade att en hållbar utveckling är oförenlig med ett kapitalistiskt produktionssystem. I stället för att kritisera modernismen och dess industriella fas måste den gröna vänstern kritisera det kapitalistiska systemet i sin helhet eftersom det är det systemet som är roten till problemet.
– En revolution behövs eftersom den ekologiska krisen bara är en annan sida av klasskampen. En hållbar utveckling kommer inte att vara möjlig utan en kamp mot de ojämlikheter som kapitalismen har skapat. Dualismen mellan arbete, manlighet, aktivitet, produktion och natur, kvinnlighet, passivitet, reproduktion som finns i såväl kapitalism som socialism måste överbryggas om vi ska kunna åstadkomma denna revolution, sade hon.

Frigörelse från arbete

Filosofen Kate Soper menade att det har varit för mycket fokus på kapitalismens misslyckanden på bekostnad av positiva alternativ till den.
– Vi behöver en kritik mot den kulturella hegemonin som konsumentideologin utövar, sade hon.
I stället för ”abstrakt moraliserande” om vad folk borde göra efterlyste hon en ny kulturell politik som projicerar alternativ som står i samklang med den oro över klimatförändringarna som finns hos stora delar av befolkningen. Soper föreslog en politik som förbinder de negativa sidorna av ”det goda livet” som konsumtionslivsstilen för med sig, såsom stress, sjukdomar, oljud och utsläpp, med det ekonomiska systemet som ligger till grund för den. Hon föreslog även ett ökat fokus på frigörelsen från arbete som ett emancipatoriskt projekt.
– Frankrikes införande av 35-timmars arbetsvecka är ett steg i rätt riktning. Vi måste visa på fördelarna med mer givande arbeten. Reduceringen av arbete är ett hot mot det kapitalistiska systemet, sade hon.

”Grön kapitalism är omöjlig”

Daniel Tanuro från Climat et Justice Sociale instämde i kritiken men nyanserade beskrivningen något. Enligt honom är det inte bara kapitalismen som utgör problemet. Före murens fall var de två länderna som bidrog mest till utsläppen per capita Östtyskland och Tjeckoslovakien vilket enligt honom vittnar om att socialismen i likhet med de förkapitalistiska produktionssätten också var predatoriska system.

Vi lever under den permanenta risken för en oåterkallelig katastrof där i bästa fall hundratals miljoner av de mest fattiga, framförallt kvinnor, barn och äldre, dör

I dag, hävdade Tanuro, står dock mänskligheten inför nio olika kriser som alla är kopplade till miljön. Den enda kris som mänskligheten har kunnat hantera gäller ozon-lagret. De andra är det rådande systemet oförmöget att hantera.
Han liknade detta system, som är baserat på konstant konkurrens, vid en cyklist: för att inte ramla måste den hela tiden cykla snabbare. Denna tillväxt håller dock på att möta ett externt hinder, hävdade han, eftersom systemet inte kommer att hitta fler marknader att inkorporera för att hålla profitkvotens fallande tendens stången.
Dock trodde han inte att något kommer att ändra sig inom den närmaste tiden. Utan att ge några tidsramar målade han upp ett dystert framtidsscenario.
– Vi lever under den permanenta risken för en oåterkallelig katastrof där i bästa fall hundratals miljoner av de mest fattiga, framförallt kvinnor, barn och äldre, dör och i värsta fall hela den mänskliga rasen hotas. Vi befinner oss mellan dessa två extremer. Denna kris beror inte på mänskligheten själv utan på det produktionssystem som den håller sig med.
Tanuro efterlyste också en kulturell revolution som i enlighet med ekosocialismen framhäver respekt för naturen och som mobiliserar kvinnor och ursprungsbefolkningar som politiska subjekt.
– En grön kapitalism är omöjlig och en seger för ekosocialismen är omöjlig så länge en grön omställning framställs inom kapitalismens råmärken, sade han.

Vill bevara kolbrotten

En andra panel bestod av aktivister som på olika sätt har bedrivit framgångsrika kampanjer från en ekosocialistisk utgångspunkt. Geneviève Coiffard-Grosoy från organisationen Notre-Dame-des-Landes beskrev hur lokalbor, aktivister, forskare, fackliga och äldre slöt sig samman och lyckades stoppa bygget av en ny flygplats i franska Nantes 2012.
Dorothee Häusermann från tyska Ende Elände vittnade om hur man lyckats förhindra öppnandet av nya kolbrott i Tyskland. Hon gav även ett konkret exempel på konflikten inom vänstern mellan den gröna och den industriella sidan då vänsterpartiet Die Linke ofta stödjer den tyska regeringens energipolitik och vill bevara kolbrotten.
Steffen Kühne från Rosa Luxemburg Foundation beskrev hur allt fler av de nya aktiviströrelserna sammanbinder en grön agenda med en antikapitalistisk kritik. Han berättade även om ett nytt initiativ som gör det möjligt för aktivister att resa runt i Europa och delta i aktioner i flera olika länder.

”Vi befinner oss i ett dilemma”

Slutligen gav en rad politiker sin syn på hur en ekosocialistisk och feministisk kamp kan föras i lagstiftande församlingar. Rickard Warlenius från Vänsterpartiet presenterade en rapport på temat ekosocialism och efterlyste en politisering av frågan om klimatomställning i stället för att moralisera över de svaga i samhället.
– Det är viktigt att föra in klassaspekten i den gröna frågan, sade han.
Antonello Zecco från italienska Sinistra Anticapitalista menade att vänsterpolitiker måste försöka sätta agendan och påverka medierna bättre för att förändra synen på det ekonomiska systemet.
– Vi måste kämpa mot idén att kapitalismen är nödvändig.
Kiko Garrido från spanska Podemos talade om behovet av matsäkerhet och sädesbanker i ljuset av den ökande torkan i Sydeuropa. Han vittnade även om hur Podemos har lyckats förbjuda företag som har kapital i skatteparadis att kontakta den spanska regeringen.
Cornelia Ernest från tyska Die Linke sammanfattade diskussionen med att ge ett personligt vittnesmål om den komplicerade konflikten mellan ekosocialism och den traditionella vänstern.
– Om vi vill avskaffa kärnkraften kan det inte innebära att vi ska ersätta den med kolkraft. Vi befinner oss i ett dilemma där vi vill försvara arbetares jobb och samtidigt avveckla den näring som dessa jobb är beroende av.
Ernest kritiserade facken som hon menade måste förstå att miljörörelsen inte är en fiende. Hon hävdade även att avvecklingen av kolkraft måste ses som ett europeiskt problem.
– I gränslandet mellan Tyskland och Polen pågår en katastrof eftersom kolbrytningen utvidgas och mitt parti är delvis medansvarigt till det, sade hon.