”En del av varelserna blir intelligenta som jag, många fler blir normalbegåvade, en del blir lågpresterande medan några stackare blir nollor och haverister. 0
– Dåliga nyheter, säger jag lågt.
– Vad?
– Den ene av dumbommarna har alldeles nyss befruktat en kallpölsasten.
– Med sitt urblåsta nollhaveristhuvud?
– Med just sitt urblåsta nollhaveristhuvud!
Vi tittar på varandra. I nästa ögonblick syns ett ljussken vid horisonten. Ett ljus som strax slår över oss, och allt allt allt blir vitt vitt vitt…
Jag menar svar svart svart…
En svart världsrymd. Svart som en säck. Svart och tom som en nollhaveristskalle.
Det var så det började. Vi fick helt enkelt det universum vi förtjänade”.
Ovanstående citat är Niemis version av Big Bang. Och i den stilen fortsätter det. Den ena konstigare episoden efter den andra. Mikael Niemis bok Svålhålet tar med läsaren på en totalt skruvad science fiction-resa, fylld med en massa nonsens. Huvudpersonen (något oklart vem det är) åker omkring i rymden och träffar en mängd aparta människor och varelser. Han gör en visit hos Gud. Gud har ett namn: Han heter Rulle. Han gör en djupdykning i begreppet Murphys lag och kommer underfund med att Murphys lag (allt går åt helvete som kan gå åt helvete) beror på Kurtarna. Kurtarna är små jävliga partiklar som sprider otur. Han utlöser massmord på en asteroid genom att tala om för kufarna att han kommer från ett ställe som heter Jorden. Kufarna tycker att det är så lustigt att dom skrattar ihjäl sig. Huvudpersonen måste hastigt dra därifrån. Det är rymdresor med skraltiga farkoster hit och dit, kors och tvärs genom universum. Det är pubbesök på tavernan Svålhålet, fylla, sexdrömmar, absurda händelser och en massa blurr om allt och absolut ingenting.

Det är väldigt roande – till och med lovande – för att sedan övergå i en enda lång transportsträcka till sista bladets sista punkt. Något som tyvärr inte är helt ovanligt i science fiction-genren. Man måste kunna bemästra det teknologiskt nördiga, pompös kvasifilosofi och dogmatisk gudssyn (författarens egna ord) för att göra det till en uthärdlig bok – eller filmupplevelse. Det har han inte lyckats med. Sina tidigare diktsamlingar med kosmisk touch till trots och storsäljaren Populärmusik från Vittula blir det här ett platt fall. Enda pluset är alla nydanande ordbildningar och användbara (?) uttryck. Vad sägs om nollhaveristskalle, runkstrumpan eller uppmaningen: Ha en maxad rövslickardag! Sånt är han bra på, Mikael Niemi.