Plötsligt händer det. Det som ena dagen var omöjligt. Blir nästa dag möjligt.
Ungefär så har ”brexit” förändrat frågan om irländsk återförening.
Förenade Kungariket (UK) beslutade att lämna EU. Men på Nordirland, liksom i Skottland, röstade majoriteten för att stanna i EU. Nu lyfts kraven på nya folkomröstningar. För skotsk självständighet och för återförening av Irland.
Den irländska frågan kräver en historisk återblick. Irland präglas av 800 års brittisk kolonialism. Sekler av massivt förtryck, men också återkommande uppror. Man brukar säga att Irland är det enda landet i den ”första världen” som har ett kollektivt minne av att tillhöra den ”tredje världen”.
Just i år är det hundra år sedan de historiska påskdagarna när de irländska rebellerna med vapen i hand revolterade mot kolonialmakten. Påskupproret 1916 slogs ner och rebellernas ledare avrättades. Men befrielsekampen fortsatte och tvingade Storbritannien till förhandlingar. En kompromiss slöts. År 1922 blev 26 av de 32 grevskapen (counties) på den gröna ön självständiga och bildade Republiken Irland. Men de sex nordliga grevskapen kvarstod under brittisk kontroll. Landet delades. I media refereras ofta konflikten som en motsättning mellan protestanter och katoliker. I verkligheten handlar det om Irlands möjlighet att enas som en enda nation.
1922 fanns i norr en två tredjedels majoritet unionister, som vill tillhöra UK. Nationalisterna, som vill tillhöra Irland, förtrycktes. De saknade ofta fast egendom och därmed också rösträtt. På 1960-talet skapades en fredlig medborgarrättsrörelse för lika rösträtt. Storbritannien svarade med våld. Många nationalister mördades av brittiska armén och katolska kvarter brändes ner av unionistiska terrorgrupper. Den fredliga rörelsen krossades. Många nationalister valde efter det att stödja IRA:s väpnade kamp. IRA besvarade flera gånger brittisk terror med egen terror. Mer än 3000 människor dödades i konflikten.
Till slut insåg både britterna och IRA att ingen kunde segra militärt. Förhandlingar inleddes. 1998 slöts ”The Good Friday Agreement”. Ett avtal för fredlig hantering av konflikten. År 2007 beslöts om samregerande mellan högerunionisterna DUP och vänsterpartiet Sinn Fein. En instabil regering, men den enda möjliga för att motverka ny konflikt. I avtalet finns också en punkt om framtida folkomröstning i Nordirland om återförening. Befolkningsökningen gör att det i dag är nästan lika många nationalister som unionister.
Som svensk, kom ihåg: Ordet ”nationalist” kan på Irland inte kopplas ihop med högerpolitik och främlingsfientlighet. På den gröna ön betyder det att man vill återförena landet. Ordet ”nationalist” är progressivt laddat. Som exempel; i Belfasts nationalistkvarter vajar ofta den irländska fanan bredvid den palestinska. Man identifierar sig med de förtryckta i världen.
Sinn Fein är ett EU-kritiskt parti. Deras nej till brexit var ett ja till en fortsatt öppen landgräns utan tullkontroller; för fria resor, handel och möjlig återförening. 56 procent röstade nej till Brexit i Nordirland, det innebär att många unionister också sa nej. Ofta handlar det om ekonomiska överväganden, som ger frågan om återförening en ny dimension. Alla som är födda på ön Irland har rätt att få ett irländskt pass. Tusentals med brittiska pass i Nordirland söker nu ett irländskt. Sinn Fein kräver ett irländskt passkontor i Belfast. Och i borgerliga irländska medier är återföreningsdebatt inte längre tabu.
Plötsligt är återförening en möjlighet. Den brittiska högerregeringen kommer dock inte att hjälpa till. Det blir en hård kamp. Men irländarna har 800 års kamperfarenhet.
