PM Nilsson, klimatansvarig på Timbro och under utredning för artskyddsbrott, tycker att svenskarna borde bry sig mer om naturen. I en ord- och artrik essä i Expressen Kultur (20 mars) varnade han nyligen för att den svenska friluftskulturen håller på att avvecklas. Konsekvensen, menar han, är att kunskapen om naturen ger vika för en ”mystifierande syn på naturen” och alarmism.
Så beskrivs larmen om klimatkrisen som ett uttryck för bristande kunskap om ängsblommor och fiskeredskap. Vad Nilsson helt tycks glömma är att den yrkeskår som äger störst kunskap om den svenska naturens mångfald och artrikedom – biologerna – kanske också är den som mest högljutt varnar för klimatkrisens effekter.
När jag läste Nilssons text kom jag att tänka på när jag som barn såg en havsörn. Jag minns det eftersom det bara hände en enda gång. I dag är havsörn däremot en betydligt vanligare syn. På 40 år har antalet örnar tiofaldigats. Havsörnens återkomst är ett bra exempel på lyckad miljöpolitik: flera rovfåglar hade antagligen varit utrotade i Sverige om inte utsläppen av gifter som DDT och kvicksilver hade stoppats. Då hade det varit en klen tröst att vi kan rabbla deras namn.
Hur förhåller det sig då med friluftslivets tillbakagång? På sätt och vis har friluftslivet alltid varit ett uttryck för en längtan till svunna tider, till en enklare tillvaro. Även om det kanske framstår som en uråldrig tradition är det moderna friluftslivet till sin själva natur en reaktion på 1800-talets industrialisering och urbanisering. Det organiserade friluftslivet fick också tidigt en politisk dimension: det har beskrivits som ett sätt för de samhällsbärande klasserna att försöka ena nationen och ingjuta fosterlandskärlek i en rotlös ungdom. Redan från början hade friluftslivet alltså en uppfostrande underton.
Föga förvånande förhöll sig den svenska arbetarrörelsen delvis skeptisk till projektet. Även här fanns en vurm för naturen, men man ansåg att naturumgänget inte fick övergå i verklighetsflykt.
Först på 1920-talet slog friluftslivet igenom i bredare folklager som ett led i en mer allmän hälso- och gymnastikvåg. När socialdemokraterna vann regeringsmakten och skulle bygga det goda medborgarhemmet kom naturumgänge och friluftsliv också att spela en viktig roll.
Den första svenska semesterlagen infördes 1938 och gav arbetstagare två veckors betald ledighet per år. Men den ökade fritiden betraktades inte bara som en möjlighet. Från höger varnades för att semestern skulle utnyttjas till supande och lättja. Även fackföreningarna anslöt sig till skötsamhetsidealet, och menade att semesterlagstiftning och arbetstidsförkortning måste åtföljas av ett gediget upplysningsarbete för att ledigheten skulle bli nyttig.
Målet var att arbetarna skulle återvända från ledigheten med nya krafter. Rekreation, från lainets recreatio, ”pånyttfödelse”, blev ett nyckelord. Och inget ansågs mer uppfriskande än friluftsliv.
Så skapades en bred uppslutning bakom friluftslivet och dess hälsobringande effekter.
I slutändan bottnade friluftskulturens utbredning inte på högstämda tal utan på något mycket mer konkret: upplysningsarbete och en politik för ökad tillgänglighet. Även här fanns en disciplinerande underton, eller snarare en vilja att medborgarna skulle disciplinera sig själva. Men möjligheterna till en aktiv friluftskultur förverkligades också genom kommunal planering av friluftsområden, stärkandet av allemansrätten, och inte minst en ekonomisk utveckling som gjorde det möjligt för många ur både arbetar- och medelklass att fira semester med en fjällvandring eller i en egen båt med ruff.
Håller vi på att förlora denna naturkontakt på grund av en allmänt tilltagande bekvämlighet i samhället? Nja, detta har man i så fall varnat för i mer än hundra år. Är det kanske skärmarnas fel, eller utlandssemestrarna? Låt mig slänga in en annan möjlig faktor: avvecklandet av en mer aktiv politik för rekreation och hälsosam fritid. Vill man stärka friluftslivet bör man kanske fundera på vilka konkreta åtgärder som skulle kunna ge en sådan effekt, snarare än att drömma sig bort till livet i havsbandet som det tedde sig på August Strindbergs tid.
