Forum görs i samarbete med tidskriften Flamman. Bli prenumerant på flamman.preno.se
Varför vandrade Saga runt, runt i Myrnas hotellrum på Gothia Towers, malandes om Anna Kindberg Batra? Vad är problemet med Max Hjelms nya frisyr? Och hur ska vi lösa Israel-Palestina-konflikten? Är frågor som kanske eller kanske inte besvaras i veckans Forum.
Lyssna i poddflödet
Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.
Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.
– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?
Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.
Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.
Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.
Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.
– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.
Mannen skjuter in:
– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.
Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.
Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.
Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.
– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.
– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.
Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.
Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Ett etnonationalistiskt parti som öppet flörtar med extremhögern och har storskalig återvandring högst upp på den politiska agendan. Så beskrivs det nya brittiska partiet Restore Britain, som enligt partiledaren Robert Lowe redan nått 95 000 medlemmar – och som kan backas av miljardären Elon Musk i nästa val.
I veckan fick Storbritannien ett nytt ytterhögerparti: Restore Britain.
– Miljoner måste ut, sade Rupert Lowe i sitt första tal som partiledare.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Donald Trumps attack mot Iran verkar bryta med allt Magarörelsen har sagt sig stå för. Men i kulisserna finns en radikal världsbild som ser kriget som en del av Guds plan – och som har större politiskt inflytande än på länge.
President Donald Trump har attackerat Iran, och som många konstaterat är det ett beslut som är svårt att få ihop med Magarörelsens nationalism.
Sedan 2016 har Trump beskrivit Bush-administrationens aggressiva utrikespolitik som ett varnande exempel. Amerikanska liv och amerikanska pengar ska inte offras i ett krig långt borta – det har varit en hörnsten i Maga.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Efter Donald Trumps intervention i Venezuela strax efter nyår surrar Caracas ännu av rykten. Flamman möter en före detta guvernör, en besviken Chávez-anhängare och två vänsterradikala aktivister, som alla har olika syn på framtiden.
Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge.
Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Donald Trump pratar om demokrati medan bomberna faller, vänstern talar om folkrätt medan diktaturen massmördar oppositionella. Det iranska folket har inte råd att vänta på någon av dem.
Från den nattblå himlen störtar en gestalt ned med ett gyllene svärd i handen, medan flammande projektiler regnar ned över landskapet.
Målningen lades ut på X av Irans högste ledare Ali Khamenei den 28 november, ungefär samtidigt som de första rapporterna om hans död började cirkulera. Plötsligt framstod den shiamuslimska martyren som sitt eget spöke, tidsinställt av en man som förstod att hans tid var utmätt.
”Khamenei, en av historiens ondaste människor, är död”, jublade Donald Trump på Truth Social. ”Det här är den enskilt största chansen för det iranska folket att ta tillbaka sitt land.”
Orden påminner om hans löfte i januari om ”fred, frihet och rättvisa för det fantastiska folket i Venezuela”. Två månader senare är landet fortfarande samma enpartistat, men formellt styrd av vicepresidenten och tidigare oljeministern Delcy Rodríguez. Utan demokrati – men med amerikanska handelsavtal.
Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck.
Som jag påpekade då handlade det inte ens på ytan om folkets frihet, utan om att tvinga uppkäftiga motståndare till underkastelse. Så är fallet även i Iran.
Folkrätten är lyckligtvis tydlig på den punkten. FN-stadgans artikel 2:4 förbjuder användning av våld mellan stater, med två undantag: självförsvar och mandat från säkerhetsrådet. Så när Romina Pourmokhtari i SVT Agenda hänvisar till ”skyldigheten att skydda” (R2P), omvärldens plikt att ingripa för att skydda en civilbefolkning från sin egen stat, missar hon att principen kräver internationell förankring och i praktiken konsensus i säkerhetsrådet. Den ger inte USA rätten att agera världspolis, eller världspirat för den delen.
Och som Ali Esbati påpekar i inslaget har Donald Trump och Benjamin Netanyahu varken några goda intentioner eller utgör några konstruktiva krafter i regionen, vilket de 165 flickorna som dödades när en skola i staden Minab bombades vittnar om.
Problemet är bara att det iranska folket inte har råd att vänta på perfekta förutsättningar. FN har försvagats av Trump, och det säkerhetsråd där Kina och Ryssland sitter med vetorätt aldrig skulle godkänna en intervention, oavsett hur många medborgare den iranska regimen hänger från lyftkranar.
Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet?
Det är därför diktaturen har kunnat stänga ned internet och döda tusentals om inte tiotusentals av sina egna medborgare på två dygn, med hänvisning till brott som ”fientlighet mot Gud” och ”korruption på jorden”. Och därför har delar av det olydiga iranska folket ropat javid shah, leve kungen. Inte för att de nödvändigtvis vill ha en återgång till monarkin, utan för att shahens son Reza Pahlavi av många upplevs som den enda möjliga samlande kraften. Inte för att de är ovetande, utan för att den iranska regimen inte har gett dem något val. Därför ställer sig även socialdemokrater med iransk bakgrund som Ardalan Shekarabi och Rassoul Pourassad bakom shahen som det minst onda alternativet.
Det är korrekt som Amineh Kakabaveh och Rojin Pertow skriver i Flamman att Reza Pahlavi är en exiliranier med svag folklig förankring och ambivalent relation till faderns absoluta monarki. Samtidigt presenterar de inte något alternativ. Anledningen är enkel: det finns inte. Detta är ytterligare ett av teokratins brott. Den hade nämligen omedelbart mördat eller fängslat en oppositionspolitiker med sådana anspråk. Ska teokratins blodiga effektivitet verkligen vara ett argument för att låta den överleva?
Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet? För precis som att ukrainarna vände sig till Nato, gick de kurdiska miliserna till den amerikanska militären. Det är lätt att klandra dem från Sverige, men i Krim eller Rojava är frågan inte lika enkel. Inte heller i Teheran.
Därför kan jag också förstå att Abdullah Mohtadi, ledaren för det kurdiska socialdemokratiska partiet Komala, den 28 februari tackade Donald Trump för att ha ”stått vid vår sida och kommit till vår undsättning”, och uppmanade oppositionen att enas mot mullorna. Desperata människor tar det stöd de får.
Det ger inte USA rätt att attackera länder och avrätta deras ledarskap, varken juridiskt eller moraliskt. Och två möjliga alternativ framöver är antingen en misslyckad stat som Irak, med enormt mänskligt lidande som följd, eller att Donald Trump tappar intresset och låter diktaturen leva vidare.
Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck. Det är därför en stor del av Ungerns opposition har slutit upp bakom oberoende högerkandidaten Péter Magyar, likt den ryska vänstern med Aleksej Navalnyj: när diktaturen blir tillräckligt hård blir det första målet att störta den.
Så när vi har fördömt världspiraten Donald Trump och hans nyimperialistiska politik står vi inför en svårare uppgift. Nämligen att finna ett sätt att försvara både ockuperade småländer och förtryckta befolkningar från despoter som struntar i folkrätten. I min mening är det bara ett stärkt Europa som kan uppfylla denna demokratiska uppgift. Ingen av dessa grupper har råd att vänta.
Specialavsnitt med Mímir Kristjánsson, Norges största vänsterprofil och stortingsrepresentant for Rødt. Vi pratar om norska lusekoftsmiljardärer, förmögenhetsskatt – och varför de vänstern inte lyckas tilltala unga män.
Avsnittet går även att se på Youtube.
Medverkande:
Leonidas Aretakis
Mímir Kristjánsson
Vinjett:
Kornél Kovács
Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
I en opinionsundersökning från Indikator gjord i december 2025 kan vi notera att tre partier är under riksdagsgränsen: Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Låt oss hoppas att den opinionen håller i sig fram till valdagen.
Här finns två saker att ta fasta på. Dessa tre småpartier är de mest uttalade anhängarna av den allt mer impopulära nyliberalismen som odlar myten om marknadens ofelbarhet och skattesystemets syndfulla bestraffning av frihet och innovation, samt hemska krav på rättvisa.
För det andra tappar Socialdemokraterna sitt liberala alibi med Centerpartiet och ställs inför möjligheten till en mer radikal skattepolitik utan borgerlig låsning. Varför kan inte oppositionen gå all in och anta en mer radikal och solidarisk skattepolitik nu när Centern inte behövs? S, V och MP skulle tillsammans få 192 mandat i riksdagen och en marginal på 17 mandat över majoritetsgränsen.
Vore det inte mer intressant för S att arbeta för att detta ska bli verklighet? Särskilt med tanke på att man förlorat så många LO-medlemmars förtroende, samtidigt som LO i dag verkar ha det mest radikala och rättvisa skatteförslaget i jämförelse med alla partier i riksdagen.
Jag är ingen lobbyist, men här är mitt förslag till skattemotion som oppositionen skulle kunna enas kring, och som man redan nu kan börja lägga fram i en gemensam valplattform till höstens val. Inspirationen är hämtad från LO liksom den franske ekonomen Gabriel Zucman och Green New Deal. Jag föreslår att riksdagen ställer sig bakom följande:
1. Att ersätta nuvarande jobbskatteavdrag med ett mer träffsäkert, progressivt förvärvsavdrag inriktat på låg- och medelinkomsttagare och tillkännage detta för regeringen.
2. Att höja beskattningen av stora kapitalinkomster och mycket stora privata förmögenheter, samtidigt som produktivt företagande skyddas, och tillkännage detta för regeringen.
3. Att stegvis höja miljö- och koldioxidskatter med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster och tillkännage detta för regeringen.
4. Att förenkla skattesystemet genom att avskaffa ineffektiva avdrag och stärka kontrollen av skatteflykt och ekonomisk brottslighet och tillkännage detta för regeringen.
5. Att Sverige ska verka för internationellt samordnade regler mot skatteparadis och för global minimibeskattning av mycket stora förmögenheter och tillkännage detta för regeringen.
Motiveringen är att skattesystemet ska finansiera välfärden, minska ojämlikheten, stärka sysselsättningen och bidra till klimatomställningen. I dag beskattas arbetsinkomster i många fall hårdare än kapitalinkomster, samtidigt som mycket stora privata förmögenheter beskattas lågt. Detta urholkar legitimiteten i skattesystemet och försvårar finansieringen av gemensamma åtaganden.
En produktiv skatteväxling där skatten på arbete sänks för låg- och medelinkomsttagare, medan beskattningen av stora kapitalinkomster, mycket stora förmögenheter och miljöskadlig verksamhet höjs, kan samtidigt stärka både jämlikhet och tillväxt. Ett LO-inspirerat förvärvsavdrag, som ger störst relativ skattesänkning i de lägre inkomstskikten, förbättrar drivkrafterna till arbete och minskar inkomstskillnaderna, samtidigt som finansieringen säkras genom höjd kapital- och förmögenhetsbeskattning.
Höjd beskattning av de största kapitalinkomsterna och en riktad beskattning av mycket stora privata förmögenheter bör utformas så att småsparande och arbetande kapital i mindre och medelstora företag inte drabbas. Fokus ska ligga på de allra största förmögenheterna och de högsta kapitalinkomsterna, där skatteuttaget i dag ofta är lågt i förhållande till bärkraften.
För att klara klimatmålen behövs stegvisa höjningar av miljö- och koldioxidskatter, men dessa måste kombineras med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster, till exempel genom höjda familjeförmåner eller riktade energistöd, samt genom investeringar som sänker hushållens långsiktiga kostnader.
Slutligen krävs ett enklare och mer transparent skattesystem där ineffektiva avdrag avvecklas och kontrollen mot skatteflykt, aggressiv skatteplanering och välfärdsrelaterad ekonomisk brottslighet stärks. Sverige bör samtidigt vara en drivande kraft i EU, OECD och G20 för att motverka skatteparadis och införa gemensamma minimiregler för beskattning av mycket stora privata förmögenheter.
Varsågoda!
Tre mindre vänsterpartier går ihop inför höstens kommunval i Stockholm. Toppkandidaten Lorena Delgado Varas är kritisk mot vad huvudstadens rödgröna styre åstadkommit – men kan tänka sig ett samarbete om de kommer in i stadshuset.
– Det kan finnas de som tycker att vi är för radikala. Men titta på verkligheten, på barnfattigdom och hemlöshet och vad det gör med människor, säger Lorena Delgado Varas från scenen i Folkets hus i Rinkeby.
– Att låta det fortsätta, det skulle jag kalla extremt.
I salen på källarplan, pyntad med flertalet röda banderoller och en Palestinaflagga, har ett femtiotal personer samlats för valkonferens för Stockholms vänsterallians, som ställer upp i höstens kommunval i huvudstaden.
Namnet, som också spikades under konferensen, vann med två tredjedelar av rösterna mot förslaget ”Vänster i rörelse”. Ett tredje alternativ, ”Förenade vänstern”, fick noll röster.
I samarbetet ingår partierna Socialistiskt alternativ, Feministerna och Framtidens vänster. Trotskistgruppen Arbetarmakt har varit med och arbetat fram valplattformen, men deltar inte med kandidater.
– Samtalen har varit produktiva, vi har lärt oss mycket om och av varandra, säger Lorena Delgado Varas till Flamman.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Den senaste tolkningen ”Svindlande höjder” placerar konflikten i kläderna. Cathy var rasande, kåt och rebellisk, inte en modedocka för brittiskt 1800-tals-lajv.
Nej, Emily Brontës Svindlande höjder (1847) är inte mysig landsbygdsromantik. Det är en gotisk skräckis om klasshat, hämnd och en kärlek så giftig att den hemsöker nästa generation. Vi har föräldralöse Heathcliff som tas upp i familjen Earnshaw, älskar dottern Cathy, men nekas henne på grund av sin status (och hudfärg, i moderna tolkningar). Cathy väljer den rike Edgar Linton, och resten av boken ägnas åt Heathcliffs förödelse av alla inblandades liv.
När nu Emerald Fennell (regissören bakom Promising young woman och Saltburn) tar sig an verket, skippar hon linneförkläden och dämpade jordfärger. Tillsammans med kostymören Jacqueline Durran har hon skapat en Cathy i glansiga syntetmaterial och tyska mjölkflickekorsetter.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Nej, tiden läker inte alltid alla sår.
I dag, när det är 40 år sedan Olof Palme mördades i hjärtat av Stockholm, tänker jag fortfarande på honom och hur landet hade utvecklats med honom – som statsminister eller debattör vid sidan om.
Mordet gjorde mitt 20-åriga jag och många svensk-kurder bestörta och förtvivlade. Palme betraktades som en kurdvän därför att han var den statsman som gav kurder mest politiskt stöd vid den tidpunkten. Kurdernas kärlek till Palme hade sina rötter i en intervju som Olof Palme gjorde med min farbror journalisten Mahmut Baksi och som publicerades i Aftonbladet den 12 augusti 1980.
”Man måste också erkänna att kurderna, genom att de lever i fyra olika länder och där utgör en minoritet, befinner sig i en svår situation. Därför måste man känna sympati för det kurdiska folket och för dess lidanden”, sa Olof Palme och fortsatte:
Varför skulle kurder mörda en internationellt respekterad svensk politiker som stödde dem när ingen annan gjorde det?
”Men jag tycker att man måste erkänna kurdernas nationella rättigheter. Att bryta loss fyra bitar ur fyra olika länder för att skapa ett land är orealistiskt och går inte utan ett krig med en mycket osäker utgång. Ur min synpunkt sett är det därför mest realistiskt att erkänna kurdernas nationella rättigheter genom att inom dessa fyra länder tillerkänna dem ett kraftigt vidgat självstyre. Det måste vara lösningen.”
Intervjun kan låta oskyldig i svenska öron. Men det väckte ont blod hos makthavarna i Turkiet, som fortfarande vägrar att erkänna kurdernas etnicitet, kultur och språk. Är det något som kan reta gallfeber i huvudstaden Ankara så är det utan tvekan dessa tre ord: kurdernas nationella rättigheter.
Just därför blev jag förkrossad när polisens Palmespanare utpekade kurder gång på gång strax efter mordet. Vi svensk-kurder drabbades av en enorm demonisering. Fördomar, glåpord på gatan och ogrundade anklagelser försvårade livet för många av oss. Kurdiska barn blev kallade ”Palme-mördare” på lekplatser och på skolgårdar. Och kurder diskriminerades när de sökte arbete.
Jakten var absurd. Varför skulle kurder mörda en internationellt respekterad svensk politiker som stödde dem när ingen annan gjorde det?
Flera decennier senare är jag övertygad om att den turkiska säkerhetstjänsten (MIT) planterade PKK-spåret för att demonisera kurder – inte bara i Sverige utan även internationellt.
I min fars stora arkiv i Spånga hittar jag i de största turkiska tidningarna Hürriyet, Milliyet, Tercüman och Günaydin, mellan den 3 och 11 mars 1986, dagarna efter mordet på Olof Palme, otaliga artiklar som visar att den turkiska säkerhetstjänsten arbetade hårt och systematiskt för att ge PKK skulden för Palme-mordet.
Redan den 3 mars 1986 hade tidningen Tercüman, megafon för MIT, denna rubrik: ”Apo-anhängare (Öcalans smeknamn) står bakom mordet på Olof Palme. 8 PKK-militanter har tagit initiativ till mordet på Palme efter att den svenska regeringen nekat Abdullah Öcalan visum.”
Det tog decennier, närmare bestämt sommaren 2020, innan svensk-kurder kunde avskrivas från misstankarna om kopplingar till mordet på Palme. Då lade Palme-åklagaren Krister Petersson fram teorier om att det var ”Skandiamannen”, Stig Engström, som mördade Olof Palme den där förfärliga natten på Sveavägen 1986. Jag blev väldigt glad och lättad efter presskonferensen. Den gav upprättelse till världens minst 40 miljoner kurder.
Själv hade jag fått en sorts upprättelse redan år 2000 när jag tilldelades Olof Palmes fredspris. Och så länge jag lever kommer jag att betrakta Olof Palme som en kurdvän, oavsett vad alla fula spel som säkerhetstjänster ägnar sig åt med jämna mellanrum.
