Pingvinresan är en poetiskt närgången film om kejsarpingvinernas parningsritualer.
Kejsarpingvinerna lever i Antarktis, en avkrok ur mänsklig synpunkt trots en yta som överstiger Europas. Kontinenten är jordens kallaste (med en temperatur som ibland sjunker till minus 70 grader), mest nederbördsfattiga och blåsigaste. Varje år lämnar pingvinerna havet för att bege sig till sin häckningsplats – 20 mil från kusten. På led vaggar de i tusental till den plats där pingvinungar kläckts i generationer. När honan lagt ägget ruvar hanen i 40 dagar, medan honan tar sig tillbaka till havet för att äta upp sig. När hon återvänder, drygt en månad senare, har hanen tappat hälften av sin kroppsvikt, men förhoppningsvis lyckats hålla den nyckläckta ungen vid liv.
Historien om kejsarpingvinernas liv är fascinerande, men mest slående är det bedövande vackra fotot. Kameran dröjer sig kvar vid detaljer hos pingvinerna – näbben som stryker över partnerns hals, det frasande ljudet av de små fötternas korta men målmedvetna steg 20 mil över snön. Kanske är det därför det är omöjligt att inte bli fullkomligt förtrollad av dessa märkliga djur. Ju längre man betraktar dem desto underligare framstår de, som en korsning av fågel, hund och människa. Och så mysteriet som visserligen alltid omger naturfilmer – hur vet de vart de ska gå? Hur kan de komma dit nästan exakt samtidigt? Varför har de valt just den här platsen att återkomma till år efter år? Lyckligtvis slipper vi försök till förklaringar av den sortens märkligheter. Pingvinresan vilar bara i det ofattbara – förmodligen det enda vettiga att göra.
Pingvinresan är dokumentärfilmaren Luc Jacquets första långfilm. Fotograferna Jérome Maison och Laurent Chalet tillbringade 13 månader på Antarktis för att genomföra projektet. Manuset, som tolkats från franska av Peter Dalle, är elegant välformulerat, vackert utan att på något sätt vara sentimentalt. Man klarar den svåra balansgången mellan att få fram pingvinernas personligheter, utan att för den sakens skull förmänskliga dem, ytterst skickligt. Gösta Ekman fungerar fantastiskt bra som berättare med en behaglig röst som ändå inte stjäl uppmärksamhet från bilderna. Sammantaget är Pingvinresan resultatet av den lyckade korsbefruktningen av poesi, fotobok och drama.