”Om världen nu bara, den här gången, kunde lyssna”. Så inleddes en text av den ukrainska författaren Oksana Zabuzjuko i ett nummer av tidskriften 10tal med tema Ukraina 2014. Citatet kom i sin tur från en engelsk journalist som 75 år tidigare försökte öppna britternas ögon för de stundande konflikterna i Östeuropa.
Morgonen efter att ryska styrkor invaderat Ukraina i förra veckan ser jag citatet cirkulera på nytt. Det säger något om citatens och poesins betydelse när samtiden skakar till och blir en annan.
Under veckan som går tycks världen lyssna. Blickarna är vända mot Kiev. Demonstrationer organiseras för Ukrainas sak, protester, sanktioner och bojkott mot Ryssland och Belarus. Civilsamhället mobiliserar och skickar mjuka paket med barnkläder och läsningar arrangeras till stöd för ukrainska författarkollegor.
Jag påbörjar ukrainska Ilya Kaminskys De dövas republik (Ramús) i översättning av Lars Gustaf Andersson: ”Och när de bombade andra människors hus / protesterade vi / men inte tillräckligt, vi gjorde motstånd men inte / tillräckligt / … / på pengarnas gata i pengarnas stad i pengarnas land / vårt stora land av pengar, levde vi / (förlåt oss) lyckligt under kriget.”
Även Kaminskys dikt ser jag cirkulera i sociala medier. Poesin tycks vara den konstform som ligger närmast till hands. Det är inte så märkligt. Texten är direkt. Behöver bara sin författare och sin läsare, är så lätt att kommunicera, föra vidare. Efter USA:s invasion av Irak i början av 2003 tog det tre veckor för brittiska förlaget Faber and Faber att sätta ihop en poesiantologi om krig med dikter av bland andra Samuel Taylor Coleridge och Saadi Youssef, en av de snabbast producerade böckerna någonsin i Storbritannien.
Under nätterna träffar ryska missiler bostadsområden, myndighetsbyggnader och torg.
– Detta är fruktansvärt obegripligt och jag förstår inte detta. Jag pratade med min kompis i går och i morse klockan 5 fick jag klick på messenger från henne och hon skrev ”vi bombas”. Det är ju så hemskt, säger svensk-ukrainskan Yanina Steneram till SVT.
Många upprepar samma sak, samma ord. Det är ofattbart, obegripligt. Platser och människor som nyss var där försvinner plötsligt.
Kanske är det på grund av krigets obegriplighet som så mycket är skrivet om det. Erfarenheten är individuell förstås, men också kollektiv. Från antikens romantisering och hyllandet av hjälten, som i Horatius ”dulce et decorum est pro patria mori” (”det är ljuvt och passande att dö för fosterlandet”), till brittiske Wilfred Owens dikt med samma namn, skriven under första världskriget, med en betydligt mer ironisk hållning till idén om kriget och hjälten som något ärofyllt. Lika närvarande är krigspoesin, och kriget, i samtiden. Det bearbetas i palestinska Asmaa Azaizehs diktsamling Tro inte på mig när jag talar om kriget som en brutal och bisarr verklighet. I syriske Ghayath Almadhouns mättade och metaforiska skildringar målas ett trasigt Damaskus upp, inte minst i hans och Marie Silkebergs gemensamma diktsamling Till Damaskus där den närmast blaséartade frågan ”har du hört vad som hänt i Syrien?” tidigt ställs och utgör en en bekant geografisk utgångspunkt för den som betraktar kriget någon annanstans ifrån. Där livet fortsätter att bara pågå, tiden är obönhörlig i sin rörelse framåt, katastrofen en springande punkt. Där kriget pågår i bilder på tv, som i Göran Sonnevis klassiker Om kriget i Vietnam, samtidigt som snön ska skottas undan utanför huset. Eller som för Inger Christensen i hennes Alfabet, där atombomber kan falla och utplåna städer, medan man kokar potatis. Nära, och så långt borta. Obegripligt, men pågående.
I dagarna rapporteras om hur ryska staten skickat ut nytt undervisningsmaterial. Det innehåller citat från Putins tal, men också uppmaningar om hur lärare ska använda språket. Det rör sig inte om något krig, utan om en ”fredsbevarande operation” mot nationalister som förtrycker rysktalande, heter det.
Ungefär samtidigt återpublicerar 20tal även en intervju av Jonas Gren med Oksana Zabuzjko från ett temanummer de gjorde 2014, där hon menar att folk behöver formler för att förstå vad som händer i den totala lavin av lögner som är kriget. Dikterna kan sjungas, citeras, ge uttryck för det kollektiva. I Putins fiktion, vilken såväl ukrainarna som ryssarna lever i, pågår en kamp om språket. Den kan inte vinnas genom romaner och noveller, menar Zabuzjko, utan kräver dikten. Som ett motspråk.
I den afroamerikanska författaren och aktivisten Audre Lordes text Poetry is not a luxury från 1984 är det också denna inneboende kraft som hon menar gör poesin till en livsnödvändighet. Att sätta ord på det ordlösa, det obegripliga, handlar om överlevnad – på så vis kan idéer bli till, och därmed politisk handling göras möjlig.
