Att stiga in på poesifestivalen är som att kliva rakt in i en antologi. Den arrangeras av litteraturtidskriften 00tal och brukar vara välbesökt. I år fyller festivalen dessutom tio år och har flyttats från Dramatens lilla scen till den stora. Det är högtidligt, visst, men intimiteten går förlorad.
Inslag som palestinsk hiphop, modern dans och violinspel känns inte som givna komponenter i en poesifestival. Åtminstone inte till en början. Men naturligtvis finns det ett tydligt släktskap. Inte minst eftersom såväl rap som dans och klassisk musik – liksom poesin – handlar om känsla, balans och rytm. Och trots att jag varit skeptisk när jag läst programbladet är den palestinska hiphopduon Arapiat det som lämnar starkast avtryck hos mig. Det är en bisarr duo som intar scenen. Safa Hathot har den typiska hiphopattityden, en cool brud i för stora kläder. Nahwa Abed El Al däremot ser närmast livrädd ut, rör sig med stela, osäkra rörelser och rappar med svag röst. Jag vet inte om det är detta som gör att det är oförglömligt. Texten visas, översatt till svenska, på ridån bakom Arapiat. Den är som hiphop ska vara, som poesi ska vara: provokativ och nytänkande: ”Fattar ni inte att utnyttja människor är haram?” rappar duon apropå kvinnoförtryck.
Daniel Boyacioglu är, som alltid, bäst och hade gärna fått ta scenen i besittning längre än de tio minuter han har till godo. Stämningen i publiken är på topp, ”samla er”, ber poeten mellan två dikter. Även Sanna Tahvanainen är mycket bra och ger mersmak med sin bitterljuva poesi. Mindre bestående intryck gör enmansföreställningen Mors dag av och med Martina Montelius. Jag tappar tråden i en lång harang av ord som jag förmodar ska vara provokativt vulgära. Det är emellertid länge sedan någon på allvar blev illa till mods av att olika uttryck för det kvinnliga könsorganet verbaliseras. Mannen i medelåldern bredvid mig fnissar dock okontrollerat föreställningen igenom. När Montelius säger att hon ska sitta på sitt ”ådriga arsle” skrattar han så han skakar.
Det kanske är en generationsgrej.
Jag lämnar poesifestivalen med huvudet surrande av diktfragment och intryck. Lite besviken är jag över scenvalet som försvagade dikternas absorptionskraft. Alla poeter är inte estradörer och flertalet liksom försvann på stora scenen. Kanske gör de sig trots allt mest rättvisa i bokform?