På Lugnet är vi precis klara med frukosten. Barnen droppar in. Jag sätter mig mitt emot två pojkar som trär varsitt halsband.

”Vem ska ha halsbandet? undrar jag. ”Min pappa, säger den ena pojken. ”Nej, min pappa”, säger den andra. ”Du gör halsbandet till din pappa och du gör till din pappa. Vad glada era pappor kommer att bli”, säger jag.

Vi har jobbat medvetet med genus hela förra terminen och det har gett resultat, tycker vi pedagoger. Barnen har producerat mängder av halsband i olika längder och pappor har haft dessa runt halsen när de har lämnat barnen på förskolan. Vi har inkluderat matematik i genusmedvetenhet, räknat pärlor och skapat mönster: två rosa indianpärlor, ett rött hjärta emellan, tre blåa pärlor, en rosa stjärna i mitten… Så har vi hållit på. Rosa har blivit den mest populära färgen på Lugnet. Det är bra tycker vi.

”Min pappa är störst”, säger den ene pojken. ” Nej, min pappa är störst”, säger den andre. ”Min pappa är ända upp till taket”, säger den ene. ”Min pappa är ända upp till himlen”, säger den andre. Pojkarna vill nog uttrycka hur mycket de älskar sina pappor. Vi har jobbat med känslor och det hörs att barnen kan uttrycka kärlek.

Men detta evinnerliga tävlingsbehov… Fyraåringen är störst, starkast och duktigast i världen. Först till gungan, först till cykeln, först till rutschkanan, tävla med alla om allt. Det är en naturlig del i utvecklingen.

Pojkarna springer till sandlådan för att bygga världens största sandslott. I sandlådan finns det plastleksaker av olika slag för att experimentera och träna matematik och konstruktion. Pojkarna hittar varsin spade och börjar gräva. Vi har jobbat med projekterande arbetssätt hela förra terminen. Så sträcker sig en av pojkarna efter en hink. ”Min hink”, säger den andre pojken. ”Det finns flera…”, försöker jag. ”Jag vill ha DEN”.

Hur ska vi göra nu? tänker jag, båda vill ha samma sak. ”Om du vill ha precis den rosa hinken får du vänta tills kompisen har lekt färdigt eller fråga om du får låna den”. Det har den andra pojken varken lust eller tid med utan pucklar på kamraten med sin spade utan att jag hinner avvärja konflikten. ”Stopp där, nu förstår jag inte. Kan du förklara hur du tänkte”? säger jag strängt. Bägge pojkarna stortjuter och jag känner mig som den värsta misslyckade polisen.

Denna scen påminner mig om en artikel från morgontidningen häromdagen. Donald Trump och Kim Jong tryter med varandra. ”Jag har en bomb som jag ska kasta på dig”, säger den ene. ”Jag har en som är större”, säger den andre. ”Jag har en knapp som jag kan trycka på så att världen exploderar”. ”Min knapp är större. Om jag trycker på den exploderar världen miljoner triljoner gånger”, säger den andre. Så håller de på.

Finns det någonstans en fröken forever som kan medla i denna sandlådekonflikt?

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.