När debutboken Det som inte växer är döende utkom kallades den för ”klimatsmart” och en ”obehagligt effektiv samhällsdiagnos”. I Jesper Weithz nya roman skildras ett nyliberalt samhälle under nedmontering. I centrum står Södersjukhuset och de två sjuksköterskorna Amina och Lollo, två sinsemellan mycket olika personer som båda är uppvuxna i den svenska arbetarklassen.

Hur närmade du dig vårdmiljön?
– Jag fick blindtarmsinflammation. En och en halv vecka senare satte jag mig för att skriva. Jag hade miljön färsk i minnet och den letade sig in i romanen. Sedan gjorde jag research och intervjuade sjuksköterskor och läkare.

Vad frågade du dem?
– Många praktiska frågor. Framför allt har jag försökt få fakta rätt, och insikt i det psykosociala spelet på arbetsplatsen. Det finns ju en genomgående hierarkisk struktur på sjukhus som speglar klassamhället. Som Titanic. Men jag har lyssnat och inte lyssnat beroende på vad min berättelse kräver.

Du skriver om ett förhållande mellan en sjuksköterska och en överläkare – nästan en veckotidningskliché. Hur tänkte du kring den kärleksrelationen?
– I min förra roman förhöll jag mig till thrillergenren. Jag ska inte säga att jag har läst någon romance direkt, men jag är ganska medveten om genrens troper och tycker att de är kittlande. Jag gillar melodramer, jag gillar de tydliga bilder som Hollywood och annan genrekultur erbjuder. Jag är uppvuxen i den kulturen själv och jag gillar den, sedan vill jag fylla den på mitt sätt. Så visst – kärlek på lasarettet, jag använde det som arbetstitel emellanåt. Överläkaren i romanen skulle enligt traditionen kunna vara antingen en total douche eller en prins på en vit springare, men jag försöker att underminera det.  

Hur skulle du beskriva Amina och Lollo?
– Jag tror att det är Margaret Atwood som har poängterat att det hos författare ofta förekommer tvillingar som står för olika principer. Där Amina är en gåpå-personlighet som identifierar sig uppåt, är Lollo passiv och tänkande, tror mer på solidaritet och politisk kamp. Lollo har rötter i arbetarklassen, medan Amina kommer från en sorts överklassfamilj i Iran och bär på andra erfarenheter. De identifierar sig olika, och har olika målhorisonter.

Hur förhåller du dig själv till dina gestalter?
– Jag kan ju tycka att Amina är en svikare som inte bryr sig om politik, som inte solidariserar sig med sina kollegor och medsystrar. Men om jag skrev en roman utifrån ett agg inför henne skulle det bli en dålig roman, och det skulle inte gå att leva sig in i hennes val. Jag tycker att det är viktigt att som människa, på ett existentiellt plan, förstå henne. Sedan kan jag på politiska grunder kritisera henne, men då skulle jag skriva en instruktionsroman om hur man bör förhålla sig till omvärlden och det är jag inte särskilt intresserad av. Dessutom är ju Lollo inte alls en förebild heller. Vilka människor är det i sin helhet?
– Men jag finner nog en större glädje i att skriva om personerna som jag inte alls liknar. Det kan kanske handla om en positiv målbild – att jag skulle vilja ha mer av de här dragen. Att inte vara så hämmad av mina moraliska ställningstaganden, som jag samtidigt är stolt över. Att inte vara så försiktig och feg i livet.

Liksom i din debutroman finns här en tydlig spegling av samhällstendenser. Vilka tycker du själv är mest framträdande i Vintersystrar?  
– Framför allt försöker jag att beskriva Stockholm som – lökigt men träffande – en ”kall stad”, färgad av nyliberalismens syn på människor som varandras fiender, snarare än varandras allierade. Det skrivs inte uttryckligen, men de problem som Amina och Lollo ställs inför på sjukhuset är förstås en direkt följd av åtstramningspolitiken.

Utgår du främst från en politisk blick när du skriver?
– Jag existerar inte utan en politisk blick, så den kommer på köpet. Jag måste hålla koll på den och inte låta den löpa amok så att det blir dålig och övertydlig litteratur. Men för mig är de här karaktärerna överordnade, deras respektive resor och deras resa tillsammans.

Den senaste tiden har det publicerats flera skildringar av arbete, arbetare och arbetsplatser. Skulle du kalla Vintersystrar för arbetarlitteratur?
– Om den här berättelsen skrivs in i en tradition av arbetarlitteratur kommer jag att bli glad och stolt, för det är en tradition som jag själv har känt mig sedd i. Till exempel genom att läsa Stephen Kings böcker där det inte alltid är den kulturella medelklassens erfarenheter som gestaltas.  
– Vad gäller att skriva om arbetsplatser så är det väl Slavoj Žižek som har sagt att själva arbetet är osynligt i kulturen, och att den enda gång man får se det är hos orcherna i Mordor. Men gestaltandet av hur arbetet går till intresserar mig nog mindre än de sociala relationer som uppstår mellan människor som är av arbetarbakgrund.
– Författare som Tony Samuelsson och Aino Trosell har stärkt mig i den syn som jag har på arbetarskildringar. I en intervju jag gjorde med Trosell talade hon om att vilja skriva grekiska dramer i arbetarmiljö, och Samuelsson har poängterat att när arbetarklass skildras så får dess representanter ofta rollen av kriminella, knarkare eller glada gamänger. Men ”arbetarklassen” är oftast bara vanliga människor som lever sina liv. Jag vill att det ska finnas sådana berättelser.