Ingemar Hansson, tidigare chef för den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet, blir statssekreterare hos finansministern. SvD Näringsliv skriver att Hansson ”uppskattats för sin förmåga att förklara komplicerade ekonomiska frågor på ett pedagogiskt sätt”.
Pedagogiskt, ja. När Aktuellt i mars 2005 körde ett storslaget reportage om hur ”frånvaron” i Sverige är rekordhög i EU-jämförelse – genom att ta med bland annat semester och föräldraledighet – var KI snabbt ute och levererade funderingar kring hur mycket svensk BNP skulle öka om frånvaron EU-anpassades. KI bidrog också till stort genomslag för Svenskt näringslivs kampanj för subventionerade pigtjänster. På basis av en utvärdering, som egentligen visade närmast fiaskoartade resultat av liknande subventioner i Finland, gjorde KI en nationalekonomisk ”simulering” till glädjekalkyl som kunde säljas in medialt, beställd för några hundratusen kronor av Almega. Hansson, som går över till att arbeta för en regering som säger sig prioritera jobbskapande före allt annat, påpekade för en tid sedan i Ekot att det ”tyvärr behövs en arbetslöshet på 4,5 procent för att inflationen inte ska ta fart. Vi tror inte heller att en varaktigt mycket lägre arbetslöshet är hållbar”. När avtalsrörelsen började diskuteras gav KI ut en rapport som krävde ”ansvarsfull lönebildning” – alltså låga lönehöjningar i dessa tider av vinstexplosion – för att arbetslösheten ska bli lägre. Och den nya budgeten vann KI:s öppna gillande, för att den skulle ”stimulera arbetsutbudet”.
Men den som förleds att tro att allt detta uttrycker politiska ställningstaganden är fel ute. ”Jag är inte medlem i något parti, och jag tror inte heller att Anders Borg har rekryterat mig som politiker utan som specialist”, säger Ingemar Hansson.
Hansson säger vidare att han uppskattar regeringens politik, då den är ”mycket präglad av nationalekonomiskt tänkande”. Det är symptomatiskt. Dagens akademiska nationalekonomi fyller samma funktion som den katolska kyrkan gjorde en gång – att legitimera världsligt förtryck och status quo. Och det nyttiga med ”nationalekonomiskt tänkande”, är att när man väl accepterat grundantagandena och den atomistiska samhällssynen; då faller resultaten ut med automatik. Det blir alltid rationellt att sänka skatter, öka löneskillnader, försvaga fackets inflytande. Och allt utan att man gjort något sådant där fult politiskt ställningstagande.
Borgerlighetens vilja att beskära den sfär som kan påverkas av politiska beslut tar sig olika uttryck. Samma synsätt som leder till skapandet av en ”fristående” riksbank – där finansministern själv för övrigt tjänstgjort som opolitisk byråkrat – ligger till grund för ambitionen att ”avpolitisera” myndigheterna. I den framtid som hägrar har den politiska debatten reducerats till löst prat om ”värden” och personlig framtoning, medan den verkliga politiken – garanterat borgerlig i kraft av såväl politikers som ledande byråkraters klass-ståndpunkter och ideologiska verktygslådor – kan drivas vidare oavsett både valresultat och folkligt tryck.
För övrigt är det ironiskt att Arbetslivsinstitutet, en myndighet som bedriver forskning om verkligheten i arbetslivet, betraktas som ideologiproducerande och läggs ned, medan chefen för en av landets debattgladaste myndigheter upphöjs till ”opolitisk” regeringsmedarbetare.
Vänstern behöver en strategi för att erövra och befästa samhällsmakt. Här kan ingå en större diskussion om att ifrågasätta, politisera och frigöra sig från den nuvarande ekonomisk-politiska debattens ramverk. Och en mindre om vad som ska ske med olika myndigheters verksamhet efter nästa val.
