Av 28 vänsterpartistiska riksdagsledamöter har tolv bekräftat för Flamman att de inte ställer upp som kandidater till riksdagen och 15 att de ställer upp. De som klargjort att de inte kandiderar är Lennart Beijer, Ingrid Burman, Britt-Marie Danestig, Lennart Gustavsson, Owe Hellberg, Ulla Hoffmann, Berit Jóhannesson, Kjell-Erik Karlsson, Per Rosengren, Karin Thorborg, Anders Wiklund och Rolf Olsson. Övriga har bekräftat att de ställer upp, förutom Lars Bäckström som inte har varit möjlig att nå.
De flesta anger som skäl att de suttit i riksdagen tillräckligt länge.
Vill jobba lokalt istället
− Redan när jag kandiderade första gången beslöt jag att att sitta två, max tre mandatperioder, och nu har det gått tre. Riksdagsämbetet ska inte vara ett sätt att göra yrkeskarriär. Sitter man för länge blir risken att man bara jobbar på rutin, säger Ingrid Burman.
Lennart Beijer beslutade i höstas att han skulle sluta.
− Jag vill hem till Hultsfred och jobba politiskt istället. Jag slutar inte av någon princip om lämplig tid att sitta eller av politiska skäl, men jag tycker man ska sluta när man är på topp!
Beijer är, liksom Anders Wiklund och Per Rosengren, tydliga representanter för partiets högerfalang. Den enda tydligt vänsterprofilerade ledamot som slutar är Ulla Hoffmann − som pensioneras ett halvår efter nuvarande mandatperiods utgång, och säger att hon vill ha mer tid att umgås med barnbarnen.
Den politiska sammansättningen i riksdagsgruppen kan också komma att förändras om det sammanlagda antalet vänsterpartimandat minskar.
”Riksdagen är inte anpassad till arbetare”
En av dem som inte ställer upp som kandidat till riksdagen är Kjell-Erik Karlsson. Huvudorsaken är att det är för tungt.
− Jag jobbar ibland 100 timmar i veckan och har mätt att genomsnittet ligger på omkring 72 timmar, berättar han.
Han menar att det i mångt och mycket har att göra med en påfrestande sits i jordbruksutskottet, där han måste arbeta mot flera olika departement samtidigt. Men han riktar också kritik mot att riksdagsarbetet inte är anpassat till personer från arbetarklassen.
− Jag är en av de få i riksdagen som kommer från industrin och saknar akademisk utbildning. Jag tar lite mer tid på mig än andra att ta till mig saker och utföra mina uppgifter, säger Karlsson som hade önskat att riksdagsarbetet varit organiserat på ett sätt som gav honom mer stöd.
− Riksdagen ska ju bestå av ett snitt av svenska befolkningen, med olika bakgrund och utbildningsnivå. Men om det ska bli möjligt krävs att man kan anpassa sig till olika individers behov och inte bara fortsätta i samma gamla spår.
