Äntligen hade vi kommit fram till revolutionens Portugal!
Jag och min bäste vän Tobbe tittade lättade på varandra. Efter en lång och svettig tågluffning från Vilhelmina, genom hela Europa, så hade vi nått vår resas mål.
I Lissabon var massor av folk i rörelse. Röda fanor på byggnader. Vänsterpartiernas bokbord längs gatorna. Revolutionära affischer på väggarna. En banks gamla namn var övertäckt med en banderoll ”Banco do Povo” – Folkets Bank.
Det var sommaren 1975. I hela Europa diskuterade högern (med skräck) och vänstern (med hopp) om den socialistiska revolutionens möjlighet i detta land. Vi var medlemmar i Kommunistisk ungdom sedan dryga halvåret. Vår röda övertygelse bubblade i både hjärta och tanke. Portugal var det rätta landet att resa till.
Nejlikerevolutionen hade just fyllt ett år. Den 25 april 1974 fällde, helt oväntat, progressiva officerare den nästan 50 år gamla fascistdiktaturen. De kallade sig de väpnade styrkornas rörelse (MFA) och frigav alla politiska fångar, upplöste den tidigare säkerhetstjänsten, legaliserade det underjordiska kommunistpartiet och andra vänsterkrafter, införde yttrande- och mötesfrihet. Skräcken försvann och ersattes av frihetens glädje. Folket mötte soldaterna i MFA med nejlikor, som sattes i gevärspiporna. MFA-programmet slog fast vikten av ”att mobilisera folket för revolutionen”.
En viktig orsak till upproret var befrielsekrigen i de dåvarande portugisiska kolonierna, Angola, Mocambique och Guinea-Bissau. MFA var självklart motståndare till kolonialism. Befrielserörelserna hade lyckats. Nu skulle socialismen byggas också i dessa länder.
Varje dag i Lissabon träffade vi folk från portugisiska vänstern. Jag minns särskilt en eftermiddag på det kommunistiska studentförbundets kontor. Jag och Tobbe intervjuade kamraterna Diego och Ruth om revolutionens goda möjligheter. (Intervjun publicerades i Flamman!)
När jag ser tillbaka så var vi överoptimistiska. Vi underskattade högerns, kapitalets och imperialismens styrka. Åren gick med utländska storbolags sanktionspolitik, välorganiserade högerpolitiska kampanjer, oenighet inom vänstern. Ja, orsakerna var många, men det blev ingen socialistisk revolution i Portugal. Den gången.
Men för Tobbe och mig kom Portugal 1975 ofta tillbaka i våra minnen. Också långt senare kunde glädjen från den tiden ge oss lite extra energi. Vi planerade en ”Memory Lane”-resa, men det blev inget av. Dödlig sjukdom kom emellan. Men också sista gången vi sågs, för två år sedan på det hospice där Tobbe var inlagd, så mindes vi Portugal. Med leenden på våra läppar.
När nu Portugal år 2015, helt oväntat, i valen väljer bort högern från makten. Och där, mot förmodan, tre vänsterpartier; Socialisterna, Vänsterblocket och Kommunisterna för samtal om hur en ny regering ska formas. Så bubblar minnena fram igen, och ett nytt politiskt hopp tänds.
Det intressanta är att socialisterna i Portugal, till skillnad från socialdemokraterna i övriga EU, vänder sig till vänster. Och att det ortodoxa kommunistpartiet öppnar för att forma en parlamentarisk majoritet med både socialister och det mer moderna vänsterblocket, för en ny regering. Det finns många politiska skillnader mellan vänsterpartierna, men alla tre vill ha ett slut på högerpolitiken. EU-eliten har redan inlett sina motåtgärder. Mycket kan hända. Kampen blir inte lätt.
Jag får en idé. ”Memory Lane”-resan ska genomföras. Med Tobbe i mitt minne, ska jag försöka återfinna Diego och Ruth igen. Och 40 år efter den första, göra en ny intervju.
Den här gången kommer jag inte vara överoptimistisk. Men hoppfull.
