I en scen i Chaplins Guldfeber har lågkonjunkturen och arbetslösheten hastigt slagit till. Ute på gatan står människor som försöker överleva. De är inte efterfrågade av den nyckfulla arbetsmarknaden, men försöker återgå till det enkla utbytet: att sälja småsaker. Problemet är bara att de är de enda köparna också. Varorna cirkulerar mellan säljarna.
Egentligen borde de borgerliga partierna inte ha någon som helst chans i en debatt om att få folk i arbete. Senast de styrde drabbades Sverige av den djupaste depressionen sedan 1930-talet. De må klaga på svaga finanser, arbetslöshet, invandrares utanförskap och på långtidssjukskrivningar, men regeringen Bildt är förmodligen den enda som lyckats förverkliga allt detta på en och samma gång. Inte heller om vi ser till internationella jämförelser finns några länder som följt de klassiska borgerliga recepten på arbetslöshetsbekämpning och lyckats.

I grund och botten beror det på att borgerlig ekonomi inte ser scenen i Guldfeber som absurd utan eftersträvansvärd. Om marknaden inte efterfrågar arbetskraft, får människor lösa det själva genom att bli entreprenörer. Ju fler äpplen de säljer till varandra, desto bättre går ekonomin.
Men vad är vänsterns svar på detta? Vårpropositionen presenteras som en proposition med sikte på arbete och välfärd. Vänsterpartiet fick inte igenom det som skulle ha betytt betydligt mer, en sysselsättningsmarginal och fasta summor pengar till kommuner och landsting. Det var ett gott försök, men det lyckades inte. Vid närmare påseende visar sig nu det mesta av innehållet i propositionen vara antingen olika stöd till utbildning eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder, det vill säga utbildning igen, anställningsstöd och lönebidrag för arbetsskadade samt stöd till forskning. Problemet är att det är en humaniserad variant av Guldfeber som erbjuds, lika upphängd på marknadens nycker.
Människor säljer inte äpplen till varandra, de står rehabiliterade och utbildade vid vägkanten och väntar på att guldrushen skall komma tillbaka.
Men de senaste åren har rushen helt enkelt inte kommit i vår del av världen, och det finns skäl. Det är inte så, vilket ibland påstås från höger, att företagen går dåligt. Telias, Volvos och Ericssons presenterade bokslut 2005 visade rekordvinster. Sammanlagt för svenska företag 70 miljarder i aktieutdelning.
Samtidigt meddelade Telia att de skall sparka ett antal tusen. Detta upprör vissa. Inom storföretagen finns en kultur som är inställd på ”kvartalskapitalism”, mager produktion, klagar en del, som vill återföra oss till den gamla goda kapitalismen.
Men det är inte kapitalets kultur det är fel på, det är dess natur. Företagsledare gör i allmänhet rätt bra förutsägelser för hur de bäst skall tjäna pengar till aktieägarna. De har betalt för att inte bry sig ett dyft om sysselsättningsgrad.
Industriproduktionen rationaliseras eller flyttar till låglöneländer. Det beror i det första fallet på teknikens utveckling, i det andra på kapitalets rörlighet. LO, socialdemokraterna och vänsterpartiet – efter antagandet av det näringspolitiska programmet 1997 – anser att det senare också är ”bra”.
Länge talades om att servicesektorn skulle ersätta industriproduktionen. Nu talas det allt oftare om att också tjänstejobben kan flytta, genom att företag hyr in arbetskraft från andra länder. Ur högerns synvinkel är det inget problem – det är bara att sänka lönerna i Sverige. Men för vänstern måste det vara otänkbart. En sådan utveckling leder inte bara till låga löner, utan till att välfärdsstaten – byggd på höga löner och höga skatter – måste skrotas.
Det tål att upprepas: här ligger nyckeln till att besegra borgerligheten i valet 2006. Krossa dem med Vaxholm. Men i längden måste människor erbjudas något mer än den ena eller andra varianten av Guldfeber.

Låt oss tänka oss hur den framtida debatten om arbetslösheten ser ut. Det är fullt möjligt att kapitalet – i Braudels mening, storföretagsamheten, inte i Marx mening, som social relation – aldrig mer kommer att öka sin andel av sysselsättningen i vår del av världen. Borgerligheten kommer att fortsätta ge nonsenssvar – skattesänkningar, privatiseringar, återgång till det enkla utbytet – på hur arbetslöshet skall bekämpas.
Faktum är att delar av borgerligheten också inser att det är nonsens. En ny sorts klasskompromiss byggs därför i kulisserna – den sociala ekonomin. Problemet med den är att den från början är underkastad kapitallogiken i samhället i stort och därför är dömd att sänka standarden, pressa ned löner i andra sektorer och gröpa ur den offentliga sektorn.
Då måste vänstern ställa upp ett alternativ med utgångspunkt från två saker: samhälleliga problem skall lösas och människors behov av arbete skall tillfredställas. Vänstern måste presentera hur den behovsstyrda delen av ekonomin skall öka, med fortsatt löneutveckling. Inte lätt, men rätt. Det vi talar om är vägen till socialism.