Hur kan en samhällskritisk litteratur formulera sig i ett klimat där alla visioner har gått i stå? I I morgon finns systemen igen ger den danska poeten Lars Skinnebach prov på en möjlig väg. Han rör sig i sin andra diktsamling (den första på svenska) bortom ljummen konsumtionskritik när han talar med en röst färgad av maktlöshetens melankoli:
”Redan innan du blev galen försvann känslan av stad/ Det är så många känslor som söker asyl i min kropp / Nu önskar jag mig lite mer demokrati / Vi åkte ut till Västerhavet hela familjen. Senare, på vägen hem sov jag i baksätet och sömnen var en spann / med en sjöstjärna på botten. Är det bytet för våra parasitekonomier? En barnslig trygghet? […] Hjärnan utstyckad till radhus / Vi har fint väder och samhällen som plaskar i pengar. ”

I Skinnebachs prosa glider det offentliga språket samman med det privata, och i kökkemöddingen uppstår något spännande. Tömmer han det politiska språket på dess politik? Laddar han det personliga livet med samhälleliga perspektiv? Saken är oklar. I diktsamlingen finns en tendens att det lilla livet – nyliberalismens våta drömbild – kan läsas som en skyddsvall mot den tomhet och osäkerhet som följer på välfärdsstatens urholkning. Men Skinnebachs ilska och den primitiva klasskänsla han emellanåt exploderar i pekar i en annan riktning.
Befria mig från stressymptom, schh, allt kan höras / man måste glädjas, släpp neuroserna lösa, nu / ska vi titta på mitt kontoutdrag, det har sin egen musik / Kör på, käre krigsherre, historien är med dig och befolkningen / medelklassen lever sitt eget intresselösa liv.

Skinnebachs poesi är ett postpolitisk vittnesmål, en fullkomligt visionslös poesi och därför omöjlig som bruksdiktning för politiska sammanhang.
I I morgon finns systemen igen kan vi utläsa vad som återstår, när arbetarrörelsen i synnerhet och vänstern i allmänhet böjt nacken inför nyliberala dogmer: mycket ilska, döda fraser, en samhällelig osäkerhet som letar sig in i det privata livet.