”Vad ni än gör, prata inte politik med egyptier”. Uppmaningen kommer från rektorn för en av de mest kända språkskolorna i Kairo. Han sänker rösten och blicken, som om han skämdes, och avslutar: ”och om de tar upp politik, ifrågasätt inte deras åsikt”.
Det är början av 2014, drygt ett halvår har gått sedan militärkuppen mot den förra presidenten Muhammed Mursi och snart ska det egyptiska rättssystemet förkunna den ena kollektiva dödsdomen efter den andra mot anhängare av Muslimska brödraskapet. Språkskolan har långt färre elever än någonsin tidigare, turistindustrin törstar efter att resenärerna ska återvända och den informella sektorn flyttar fram sina positioner i gaturummet i människors desperata behov att tjäna några kronor till mat.
Den arabiska våren och revolutionen i arabvärldens folkrikaste land har under det senaste året varit som försvunna. Presidentvalet i slutet av maj, där general Abdul Fattah al-Sisi fick 96 procent av rösterna, var spiken i kistan för förhoppningarna om en snar demokrati i Egypten. Förutom repressionen mot brödraskapet sitter också socialister och liberaler i fängelse. Strax innan valet fick bland andra den framstående vänsteraktivisten Mahienour el-Massry två års fängelse för att ha protesterat fredligt och i förra veckan fick en grupp aktivister inte mindre än 15 års fängelse för att ha protesterat mot en lag som stryper yttrandefriheten och inskränker mötesfriheten. Så gott som hela revolutionskadern sitter nu bakom galler – medan en av Mubarakregimens värsta skurkar, Habib el-Adly, just har släppts fri. Klarare än så blir inte innebörden av det som sker.
Eller som den egyptiska författaren Ahdaf Soueif nyligen uttryckte det: ”Allt som fanns förut finns fortfarande, enda skillnaden är att vi har mer av samma sak: brutalitet, orättvisa, fattigdom, ilska”. Men Soueif stannar inte vid det som är nedslående. Hon pekar på andra inslag i den egyptiska vardagen som fortfarande finns kvar: ”klarsynthet, kunskap, förståelse och möjlighet, beslutsamhet”.
Trots förtrycket fortsätter den politiska kampen att strömma genom Egypten, även om det för tillfället främst sker i underjordiska kanaler. I ett brev från fängelset uppmanar el-Massry sina kamrater att inte bara kämpa för hennes frigivning, utan för de fattiga kvinnor hon sitter med. Men framför allt att fortsätta arbetet med att ”avskaffa klassystemet och organisera oss själva”. Kanske kan nederlagen ge erfarenheter som stärker nästa våg, när missnöjet når upp till ytan igen.
