Det lär inte ha undgått någon att sverigedemokraten Björn Söder har blivit andre vice talman. Innan vi går vidare kan det vara på sin plats att först klargöra vem talmannen är. Talmannen är riksdagens främste representant och leder riksdagens arbete. Det är det högsta ämbete som någon kan väljas till i Sverige. Talmannen är överordnad statsministern. 

Att vara talman eller att vikariera som talman är alltså ett uppdrag där förtroende och lämplighet är centralt. Partitillhörighet är underordnat. Har en majoritet i riksdagen inte förtroende för den som kandiderar till talmansposten bör de försöka enas kring en annan lämplig kandidat. Inte gömma sig bakom att det är praxis att det tredje största partiet får andre vice talmansposten. Praxis har inte heller följts så noga genom historien. Thorbjörn Fälldin valde att behålla den socialdemokratiske talmannen Henry Allard, trots att praxis borde ha varit att en centerpartist blev talman. 

Det kan till och med finnas en tanke med att saker är just en praxis och inte instiftat i konstitutionen. Det ger riksdagsmajoriteten större frihet att agera. Som i händelse av att riksdagens tredje största parti nominerar en galning som stoltserar tillsammans med SS-veteraner till andre vice talman. Nu var det bara Vänsterpartiet som agerade. Den undfallenhet som de andra partierna visade upp var bedrövlig.

Men frågan är om den slutna blankröstningen som V drev fram var optimal? Den bidrog till att försvaga Björn Söders mandat. Det blev en viktig markering och helt klart bättre än om Söder hade röstats igenom med acklamation. Men fokus hamnade återigen på ”SD mot etablissemanget”. Något som sverigedemokraterna själva trivs oerhört bra med. Den här gången fanns inte ens något alternativ till SD.

Vänsterpartiet verkar ha gjort bedömningen att det skulle vara negativt att förlora en omröstning mot SD i riksdagen. Kanske det. Men som det blev nu förlorade man omröstningen ändå. Lämpligast hade varit om exempelvis MP, som riksdagens fjärde största parti hade gått fram med en motkandidat till Söder. Nu skedde inte det. Då hade det kanske varit ett kaxigare alternativ att tvinga de andra riksdagsledamöterna att ta ställning mellan en rasist eller en vänsterpartist som andre vice talman. Om V förlorat omröstningen hade de vunnit genom att visa på andra skiljelinjer i svensk politik än dem offerkoftorna i SD drar fram.