Nyheter 07 juni, 2024

Praying for the Climate Rapture

John Martin, ”The Great Day of His Wrath”, 1851–1853, oil on canvas.

The climate crisis is serious, but we can still stop it—as long as we do not give up and flee to an anarchist collective in the forest. And our best shot at salvation is large-scale solutions on a socialist basis.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

”I am talking about the slaughter, death, and starvation of six billion people this century—that’s what the science predicts,” Roger Hallam, the co-founder of Extinction Rebellion and Just Stop Oil told the BBC in 2019. 

The English word ‘genocide’ seems far too tame a word for such voracious, planet-wide human obliteration. Not the tens of thousands in Gaza. Not the six million of the Nazi death camps, but six billion. Perhaps even the end of the human race; certainly the end of civilization. Such cataclysm seems far better described by the word ‘omnicide’—the death of all humans. 

And the climate omnicide does not begin decades away; it’s not an end-of-century phenomenon at three or four or five degrees of warming above pre-industrial temperatures that between now and then we might somehow be able to avoid. For Hallam, the omnicide is rapidly approaching. In late 2023, he held up a scientific paper to a different BBC reporter, saying that its authors had calculated that already at 2C of global warming, we should expect one billion people to be killed. And this paper is typical of what the science is telling us, Hallam insisted. There is ”nothing particularly unique about this.” He hasn’t cherry-picked a particularly grim outlier of a paper to scare us. This is, allegedly, the consensus. 

Climatologist Zeke Hausfather writing for Carbon Brief noted in April that the first three months of 2024 had experienced average global temperatures of 1.6C above pre-industrial times. In 2023, the average global temperature pierced 2C of warming —although it was just for one day, the 17th of November. Temperatures fluctuate significantly from day to day, month to month and year to year, and so it is the overall decades trend, not such daily variability that we should be paying attention to. And, as of the time of writing, that overall trend tells us that we have seen roughly 1.3C of warming since the Industrial Revolution. 

Nevertheless, this breach of the threshold, however brief, was disconcerting. And based on current rates of emissions mitigation, if policy does not markedly change in the coming years, the Earth is on track to persistently (rather than briefly) exceed 2C at some point between 2038 and 2072, with the median prediction placed at 2052. That’s just 28 years from now, as close to us today as 1996 and ‘Wannabe’ by the Spice Girls topped the charts. And the lower bound is a mere 14 years away. Hallam recently doubled down on his expectation of imminent doom, saying in May that 12 percent of humanity will die in the 2030s. The omnicide begins in six years’ time, he thinks. Indeed, its first calamities have already begun.

While in jail for four weeks, Hallam wrote a 12,000-word essay titled ”Advice to Young People, as you Face Annihilation”, in which he averred that climate change will soon destroy our ability to grow food, if it isn’t already doing so. With the breadbaskets of the world failing, the shelves of supermarkets will either slowly or rapidly be cleaned out and then, like a vision from Cormac McCarthy’s The Road:

”A gang of boys will break into your house demanding food. They will see your mother, your sister, your girlfriend, and they will gang rape her on the kitchen table. They will force you to watch, laughing at you. At the end, they will accuse you of enjoying it. They’ll take a cigarette and burn out your eyes with it.” 

Luxuriating in his apocalyptic visions, he repeated his rape fantasy to the UK’s TalkRadio ”They take your mother, put her on the table and gang rape her, then they take a hot stick and poke out your eyes,” he said in 2022. ”That’s the reality of the annihilation project that you face.”

It’s not just Hallam who issues these eschatological prophecies. Cameron Ford, a spokesperson for Insulate Britain, a spinoff of Extinction Rebellion, told British left-wing columnist Owen Jones that ”societal collapse” is near, ”And then you see slaughter. You’ll see rape. You’ll see murder… We will lose everything we love.”

The conviction that we live in the End of Days is also not just an eccentric quirk of British activists. One of Germany’s most high-profile climate campaigners and co-founder of anti-coal-mining campaign group Ende Galände, Tadzio Müller, likewise has convinced himself that the clean transition ”is nowhere to be seen”. Sure, there has been some growth in deployment of clean energy technologies, particularly solar, wind, batteries and electric vehicles, he concedes in a recent essay in Flamman, but CO2 emissions continue to rise while banks continue to lend trillions to fossil fuel companies. A pair of floods that killed hundreds in Afghanistan and dozens in Brazil in May shows how that there is now ”absolutely zero chance of avoiding climate collapse”, if such collapse is not already underway. 

Activists like him have failed utterly, he now believes. We must confront the reality that tipping points leading to runaway climate change are now unavoidable, Müller declares, and so we have to accept the brute reality that ”everything we’ve done, our type of ‘activism’ is kind of over.” In place of climate activism ”business as usual”, he prescribes prepping for the now certain apocalypse to come. 

Läs mer

Müller stresses that this climate prepping will not be anything like the doomsday ”preppers” associated with the far-right survivalists and their bunkers full of filtered water, canned prunes and Spam. Instead he gives the example of the Swedish group Prepping Together, and argues for moving away from political struggles ”and more towards a needs-based politics.” This means construction of ”movement-based disaster relief networks” to buttress what remains of emergency services amidst floods and forest fires and heatwaves, so that the fire brigades, ambulances, paramedics and so on are not overwhelmed. When the supermarket shelves are empty and the state is no longer able or willing to enforce the law, ”vigilante groups” will form to enforce community rules. It is unclear whether he worries about the rise of such groups or advocates it. 

Along the same lines, University of Tasmania human geographer Kate Booth and eco-activist Tristan Sykes coordinate a campaign platform called Just Collapse, that pushes for local groups to form to at least coordinate a just descent down from modernity. And the University of Cumbria’s Jem Bendell produced a widely influential essay in 2018, ”Deep Adaptation”, that similarly argues that climate-driven societal collapse is unavoidable in the near term, if it isn’t already underway, and so we must adapt to that reality.

Alarm. Activists from Just Stop Oil blocking a road in protest against fossil fuels, October 27, 2022. Photo: Kirsty Wigglesworth/AP.

Tied to all this apocalypticism is an abandonment in the working class as the agent of change. If there is no hope, then, contra Winston Smith, it cannot lie in the Proles. Many doomsters even evince an antipathy toward the working class, and especially industrial workers organized in unions, whom they see as siding with the fossil bosses. In a discussion with Swedish sociologist and advocate of eco-sabotage, Andreas Malm, Müller said that workers and trade unions need to be ”recognized as an enemy” in the fight against climate change and biodiversity loss. Japanese political scientist and ‘degrowth communist’ Kohei Saito believes Western workers in particular enjoy ”extravagant lifestyles” and so must be brought low, while German scholars Markus Wissen and Ulrich Brand tell us these same workers collaborate with capital to maintain their ”imperial mode of living.”

If the workers are no longer the revolutionary subject of history, or if they are now even the enemy, what force remains that can provide deliverance but the climate apocalypse itself? Rather than fearful of the End of Days, these prophets of doom secretly or openly wish for such a Book of Revelation-style cleansing, washing away the sins and sinners of industrial modernity. 

They are praying for the climate Rapture.

Is the end really nigh?

Just as we have a responsibility not to minimize the threat posed by climate change, so too do we have a responsibility not to exaggerate. 

We must not cherry-pick data or papers that confirm a conviction about the worst outcome being likely, and we must also know how to not engage in cherry-picking, how to try to avoid confirmation bias—our ingrained tendency to favour information that confirms our existing beliefs. We must consider the overall trends of natural disasters at a particular locality and around the world, comprehending the role of natural variability, and not alight upon single incidents. We must wait for what attribution scientists (the young field that assesses the contribution of global warming to various phenomena) conclude. We must familiarise ourselves with what those who have great experience in energy, transport, agricultural and industrial systems say about the likelihood and feasibility of clean technological change—from economists and engineers, to the workers in those systems who are often more familiar with them than anyone. And above all, we must not spin out manifestly false post-apocalyptic fantasias about empty supermarkets, vigilantes and rape gangs. 

Those who say we should exaggerate in order to wake up all the ”sheep” are condescending and anti-democratic, assuming that ordinary people cannot comprehend the world around them in the absence of lies from their betters. It is also counter-productive: when those who do have expertise and experience in various sciences and industrial systems confront these lies, the green left in particular and the left as a whole is discredited. Exaggerations and lies about the end of the world are a gift climate deniers, who are happy to parade around these unhinged, baseless claims in order to discredit what climate science really does have to tell us. They are also a gift to fossil fuel companies, as they primarily act to demobilize: if nothing can be done, if we’re all doomed, why bother campaigning, protesting, voting for better policy, going to school to become a nuclear engineer, exploration geologist, infectious disease specialist or hydrologist (the sort of skills a warming world desperately needs more of), if there is no hope? Might as well party it up while there’s still time. 

But even if such exaggeration and lies were not counterproductive, even if the doom-mongers were not acting as the useful idiots of deniers and oil companies, they would still be wrong. The evidence just does not support anything that they say.

When we consider the full breadth of what hundreds of papers and models have concluded about the state of emissions mitigation, we find a very different understanding than that of the doomers. When we look at how humanity has responded to past, often severe environmental challenges, and our experience with natural disasters over the centuries, we find that overall, humanity is winning. When we look at the state of the clean transition, we have reason for cautious optimism. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

First, the study that Roger Hallam was waving around to the BBC interviewer as not particularly unique was in fact decidedly unique in that very few researchers have attempted to quantify the potential future body count from global warming because there are just so many variables affecting human mortality. Is a South African water crisis caused by global warming-driven drought or by the privatization of water companies? As science writer and climate campaigner Mark Lynas has pointed out, the paper was also unique in that it was written by an electrical engineer, not anyone with any expertise in health impacts of climate change, and its body count is drawn from a separate paper appearing in the journal Frontiers in Psychology (not a journal of medicine or climatology) written by a musicologist. Lynas also takes great effort to unravel the false precision and bogus math used to derive the body count.

Science is a collective endeavour, with each paper combining with many others to contribute to a much larger jigsaw of evidence. It is very rare for the findings of a single study, on any subject, to be taken at face value. Holding up one paper that reinforces one’s prior beliefs will not do. Instead, it is the overall weight of evidence from many studies that is what is convincing. Ask how that one study you have alighted upon fits with the full gamut of evidence on this topic—often found in what are called systematic reviews, documents that perform a structured assessment and synthesis of all the evidence on a particular topic. Hallam unfortunately, like many doom-mongers, suffers from what New York Times climate journalist Andy Revkin calls ”single-study syndrome”, picking one or two papers that reinforces his worldview and ignoring any that do not.

One of the rare pieces of work that has tried to perform a more structured assessment with respect to potential climate-related mortality is a 2014 investigation by an international consortium of medical researchers for the World Health Organization and coordinated by the London School of Hygiene and Tropical Medicine. They concluded that from 2030-2050, an excess 250,000 people per year are likely to die from such partly climate-related factors such as heat exposure, malaria, dengue fever, diarrhoea and childhood malnutrition—or 5 million across those two decades. As tragic as that is, it is not six billion or even one billion. But isn’t 5 million potential deaths bad enough?

2.7C is bad, but it’s not Armageddon

Second, remember that around the turn of the millennium, the ”business as usual” scenario developed by energy-system modellers for use in climate modelling assumed a dramatic expansion of coal use as China, India and Africa further developed economically, and that the US and many European countries would do little to abate their own use of this fossil fuel. The belief was that the full geologic extent of coal resources was so vast and so cheap, thus the easiest pathway for development, that it would almost certainly all be exploited. Averages of all modelling (i.e., not just one single study) suggested that under this scenario, global warming by the end of the century would reach somewhere between 3.6C and 6.2C above pre-industrial times, with the most likely temperature increase being 4.7C. 

Let us remind ourselves what the main impacts are likely to be at this range of temperature increases. At 4C, sea levels rise by 1-2 metres as the oceans thermally expand and ice sheets slough off Antarctica and Greenland, displacing hundreds of millions in those poorer locations where coastal defence is not possible or affordable, and the rest of us hoping that the trillions we would have spent on dykes, levees and sea walls held fast against storm surges. Most of the glaciers that feed many of our hydroelectric dams and irrigation systems would have long since melted. Regular flooding would sweep away many towns and villages in the underdeveloped tropics, while the sub-tropics and Mediterranean would be transitioning to desert. Gigantic forest fires would dwarf the extent and ferocity of the forest fires we are already experiencing, and speed up the dieback of the Amazon rainforest. In the absence of affording air conditioning, billions of people would confront dangerous heat index temperatures well in excess of 40C every year, and, in the absence of developing heat-resistant crops, regular droughts and heatwaves would threaten—although not crash—the world’s breadbaskets. At this point, the methane locked away in Arctic permafrost is released, a volume perhaps equivalent to three times more carbon than we have emitted since the Industrial Revolution. In the absence of negative emissions technologies, this would set in motion positive climate feedbacks sending us toward still higher temperatures. As bleak as this is, it would not mean human extinction or even industrial civilisation, but the challenges are almost incomprehensible. 

At 5C, much of the sub-tropics and all of the tropics are now subject to year-round deadly temperatures, with 60C a commonplace, making large swathes of the continents, where about half of the human race currently resides, uninhabitable for us even with air conditioning. All ice sheets will eventually disappear and breadbaskets simultaneously, regularly fail. And at 6C, the planet is now approaching the hyperthermal events that caused many (though not all) of the large mass extinction events of deep time. A similar mass extinction event thus is not unlikely. Perhaps our species might survive this, but I would not bet on our civilization doing so. 

Today however, all of that—4, 5 and 6C of warming—is off the table. As a result of technological innovation, policy change, and, yes, the shale gas revolution displacing coal in the US, modelling of the business as usual scenario shows we are most likely on track for 2.7C of warming, according to the UN Environment Program’s aggregation of such assessments, although the upper bound sits at 3.4C. Business as usual in this case means current policies, not taking into account any announced but yet to be implemented policies or pledges (Other aggregations, such as those from Carbon Action Tracker vary very slightly) 

If all announced pledges are kept, including net-zero emissions by mid-century, then by 2100, we are most likely to experience 1.8C of warming, with an upper bound of 2.5C. 

None of this is in any way a reason to relax, but at the same time, the impacts at these temperatures are similar to the impacts we are already seeing, such as hotter heatwaves, more extensive wildfires, greater flooding, and reorganization of the geography of infectious disease, just with the dial turned up further. It’s certainly not the End of Days even in the absence of adaptation. And of course humans will engage in adaptation efforts, as we always do.

At the same time, the less likely yet still feasible upper bounds of these aggregations do begin to be disconcerting, particularly where the business-as-usual case breaches the 3C threshold. At this point, deadly heat shocks start to be far more extensive, sea level rise far more difficult to combat, and breadbaskets more seriously threatened. 

It is not at all clear that governments will keep those pledges and achieve net-zero emissions by mid-century. And so it is vital that we work even harder to ensure that our governments do keep them, improving the odds of our keeping below 2C. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

Bending the curve

Third, while we still have very far to go to reach net-zero, it simply isn’t true that the clean transition is ”nowhere to be seen”. 

Total greenhouse gas emissions are still rising, but emissions per person peaked about a decade ago and have been falling ever since, albeit nowhere near fast enough. Moreover, the growth of emissions has slowed down a great deal, hinting at an absolute peak some time this decade. 

If we move down from the global to the national level, the picture becomes brighter still: Some 30 mostly developed nations have already seen their GHG emissions peak and begin to decline, even after taking into account the offshoring of carbon-intensive manufacturing, and eight major jurisdictions (i.e., with populations over 5 million), from Quebec to Norway have already largely or almost completely decarbonized their electricity grids). Even with the UK’s continued use of coal and gas, thanks to roll-out of wind and solar energy, as well as existing firm resources such as nuclear and hydroelectricity, a young Briton’s emissions are less than half what their grandparents’ were. 

The Global North still has a very long way to go to clean up its act, and electricity is far from the only source of GHGs, it remains the case that most of the emissions growth of the rest of the century will come from the developing world. This is not a product of the villainy of fossil fuel companies or perfidy of Global South governments, but instead a frank recognition by the latter, and, where democratic, by popular majorities, that oil, gas and coal remain the cheapest way to develop. And even here, there is much good news of sharp reductions in per capita coal emissions: at the peak of US coal emissions in the early 20th Century, Americans emitted 14 tonnes per person; Chinese coal emission peaked around 2020 at 5 tonnes per person, and Indian coal emissions appear to have peaked in the last few years at 1 tonne per person.

Exposed. Rising sea levels and floods affect have the worst effects on poor areas, such as the village Chamwana Muna, Kenya. Photo: Gideon Maundu/AP.

But we need absolute emissions reductions, not merely per capita reductions. Indeed we need to eliminate them, not merely reduce them. To get there in the Global South means two things: a massive scaling up of genuinely additional, grant-based climate finance (not predatory loans) from north to south, and industrial policy to de-risk technological innovation and deployment to radically reduce the cost of clean tech. Even where clean alternatives are already proven and have begun to be deployed in the Global North, they remain too costly for many parts of the Global South. These are both very much still worth fighting for.

Decarbonization is hard, not easy

We also have to recognize that decarbonization is hard, not easy. Fossil fuels are not a villainy imposed on society by corporations, but a wonder resource that has lifted humanity into modernity. If the whole of the planet had been democratically socialist throughout the 20th Century (i.e., not under the false, authoritarian socialism of Stalin or Mao), modernity, and all of its hospitals, schools, homes and the factories and mines needed to support those socially vital goods and services would have been largely powered by fossil fuels until scientists discovered the full scale of the threat posed by the greenhouse effect in the 1980s. This means that because under socialism modernity would have been spread to the whole of the world, not restricted to the Global North, the scale of global warming by then would have been far worse than under the capitalism history actually experienced.

But under capitalism, when we discover that a good or service is harmful, such as fossil fuels, if it is profitable, then the companies that produce it have an incentive to continue its production, to lobby and capture regulation. And if we know that something is beneficial, such as clean energy and infrastructure, but it is not profitable, or even insufficiently profitable, then there is no market incentive to produce those goods or services. A great example here is how Tesla limited its buildout of fast charging stations for its electric vehicles along routes that it thought would be profitable. Now that the company has realized charging is not very profitable, it is shutting that department down. The Norwegian government however early on recognized the challenges of profitability for charging networks, and so simply built out charging stations themselves. EVs in the country now enjoy a market share of over 90 percent.

From a socialist point of view, the Biden’s Inflations Reduction Act (IRA) is far from perfect, but it’s a radical break from four decades of neoliberal business as usual.

Moreover, for some sectors such as long-haul aviation or cement or aluminium production, there are not a lot of off-the-shelf clean technologies we can swap for fossil fuels. For these sectors, there still needs to be a great deal of technological innovation. But, contrary to the fable entrepreneurs tell about themselves, market actors are very risk-averse, and reluctant to invest in clean tech innovation or deployment without greater certainty of decent returns on investment. 

Compounding the problem, fossil fuels are the foundation of almost every economic sector, with a great many intertwined dependencies. Decarbonizing all economic sectors thus requires a great deal of coordination across them in service of a goal distinct from profit. This is called a ”coordination problem,” and markets are just very bad at solving them.

Put another way, there is a misalignment between the profit incentive and society’s democratically decided goals.

To solve all of these problems that inhibit the speed of decarbonization the state needs to intervene with incentives, subsidies, smart regulations, advance purchase guarantees, funding of R&D, and, if we are even more ambitious, public ownership, to consciously steer the economy instead of letting the amoral, unconscious anarchy of the market do the steering. Economic planning in the form of industrial policy.

But for a quarter of a century, climate policy was dominated by neoliberal emphasis on regressive carbon pricing that hurts the poor, energy system liberalization and privatization. It should be no mystery as to why decarbonization has been so slow, and why so many ordinary people baulk at the costs.

The Biden Administration however, burnt by the success of the Chinese Communist Party’s (authoritarian) economic planning in so many sectors, and needing to stimulate the economy following the Covid-19 pandemic, has embraced industrial policy with gusto via the Inflation Reduction Act, or IRA, and a suite of allied policies to achieve decarbonization, reverse deindustrialisation, strengthen supply chains, enhance state capacity, and deliver millions of decent paying, community-supporting jobs in the process. To be sure, from a socialist point of view, the IRA is far from perfect, but it’s also a radical break from four decades of neoliberal business as usual and a sharp pivot toward economic planning. The left needs to lean into this industrial-policy approach, to spread the model around the world, and to campaign to make it even better.

And the working class, derided by the doom-mongers, has an intrinsic interest in such economic planning, for at its public-ownership optimum, the volume of employees hired is simply the number needed to achieve the democratically decided goal, rather than the bare minimum required to achieve profitability. The same goes for working conditions and pay. A fortiori, industrial workers in particular have perhaps the most comprehensive formal and tacit knowledge of the energy, transport, agricultural and industrial systems that need to be cleaned up, and through the power of collective bargaining in their unions, they have a far greater ability to force corporations to switch to cleaner operations and products than any protest or sabotage.

The democratic socialism of industrial-policy economic planning and muscular trade unionism, not the eschatology of climate apocalypse, already offers the best suite of policies and analysis needed to accelerate the clean transition. It also re-affirms the classical socialist understanding of the central role of the working class—especially the industrial working class—and our trade unions and parties of labour (so long as we don’t give up organizing in them), for they are best positioned to deliver the clean transition. 

We have no need to import the doomsters’ counter-Enlightenment ideological cuckoos’ eggs of millenarianism, misanthropy and anti-modernism into the nest of the left in order to solve the hard problem of climate change. 

So let the cult of the Climate Rapture run off to the woods and preach to each other that the end is nigh. The rest of us have work to do.

Veckobrev 27 februari, 2026

Hur länge ska Sverige suga ut Norrland?

SSAB:s stålverk i Luleå tillverkar ett av världens främsta stål. Foto: Leonidas Aretakis.

Har du varit i Norrbotten? (Du kanske till och med bor där – grattis i så fall.)

Som du kanske vet har Flamman sin bakgrund i Malmfälten, det gruvtäta området i Gällivare med omnejd. Och nu har jag äntligen fått resa dit.

Jag åkte dit på inbjudan av Region Norrbotten, tillsammans med tre andra journalister, och på tre intensiva dagar besökte vi stålbolaget SSAB i Luleå, Försvarsmakten i Boden, samiska museet Ájtte i Jokkmokk, småföretaget Gefa systems i Gällivare, samt stadshuset och LKAB:s järnmalmsgruva i Kiruna. Jag hann till och med besöka Flammans minnesmärke i Luleå.

Problemet är bristen på infrastruktur, inte minst bostäder.

Tyngst av allt var dock malmgruvan, där vi fick åka till den djupa delen 1 365 meter ned. Här såg man krafterna i omlopp: gravsänkan som drar ned allt mer av Kiruna i gruset, en berggrund i ständig rörelse och de ofantliga mängder malm som forslas ut för 1,50 kronor kilot – men ändå ger intäkter på 100 miljoner om dagen.

Vi kördes runt på de 50 asfalterade vägmilen under mark, inspekterade de fem meter långa diamantborrarna som förbereder för sprängningar, såg ”processporr” i form av en automatiserad nedsläppning av malm till de djupare schakten, och träffade allt från maskinförare till gänget som fjärrstyr vissa lastvagnar med xbox-kontroller.

Flammanmonumentet i Luleå har ramats in av två modulhus. Foto: Anders Lindberg.

Här bryts minst 80 procent av all järnmalm inom EU, och gruvan motsvarar 0,5–0,8 procent av Sveriges bnp – vilket innebär att den skapar jobb till minst 50 000 människor inklusive underleverantörer och andra regionala effekter. Och bäst av allt: allt detta ägs av staten. (När det gäller utlandsägda gruvbolag är jag inte lika begeistrad.)

Därför är det lokala gruvmotståndet begränsat. Det enda parti som nationellt bedrivit gruvkritik är Miljöpartiet, som fick 0,44 procent eller totalt 61 röster i hela kommunen. (Bra därför att Amanda Lind pressades för sin inkonsekventa position i Dagens Nyheter i morse.) Det som finns är kritik mot den nya Per Geijer-fyndigheten som innehåller en av Europas största koncentrationer av sällsynta jordartsmetaller.

På 1 365 meters djup undrar man vilka väsen man riskerar att väcka. Foto: Leonidas Aretakis.

Gabna sameby, vars flyttleder överlappar med området, har sagt ”blankt nej” till planerna och kräver större inflytande över processen. LKAB menar i sin tur att påverkan blir begränsad och att renarna endast passerar området två gånger per år. Samtidigt är bara 10–15 procent av Sveriges samer med i en sameby med renskötselrätt, och många samer jobbar i andra näringar, inte minst i gruvorna – inklusive renskötare som vill bekosta lastbilar och skotrar.I övrigt framstår gruvmotståndet som en storstadsposition snarare än en lokal vänsterlinje. Det lokala Vänsterpartiet kräver att gruvornas infrastruktur byggs ut, inte minst den eftersatta och enkelspåriga Malmbanan som fraktar malmen upp till norska hamnstaden Narvik. Fackförbunden är också positiva, då både staden och regionen har höga löner och i princip bara frivillig arbetslöshet.

Problemet är i stället bristen på infrastruktur, inte minst bostäder. Våra ciceroner menade att man rentav flyger in personal till Espresso House i Kiruna, och när människor inte bor där de jobbar bidrar de varken till skatteintäkter eller folkliv.

Utblick över det omdiskuterade stålverket Stegra utanför Boden. Foto: Leonidas Aretakis.

Så att det finns en växtvärk råder det inga tvivel om. Och här kommer vi till regionens syfte med att kalla upp oss. Nämligen att det skrivs mycket om den industriella omställningen i norr, men att kunskaperna ofta saknas. De personer vi träffade, som IF Metall-ombudet och tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Emilia Töyrä, återkom ständigt till att småkommuner tvingas ansvara för gigantiska processer: dåliga järnvägslinjer, trånga hamnar, bostadsbrist och i Kirunas fall till och med flytten av en hel stadskärna.

Detta samtidigt som de värden som produceras i regionen är av nationellt intresse – centrala naturresurser och som ger Sverige stabila intäkter och lägre arbetslöshet, en militär försvarslinje mot Ryssland, samt fossilfri elproduktion och sällsynta metaller som är viktiga för både omställningen och oberoendet mot Kina.

Ger vi Norrland tillräckligt tack?

Svaret är förstås nej. Som Jonas Algers (grattis till nya jobbet på Katalys!) ständigt påpekar i Flamman måste staten kliva in för att bygga ut infrastrukturen, inte minst Malmbanan och hamnen i Luleå. Där ligger dessutom SSAB:s stålverk som tar fram världens kanske främsta högkvalitetsstål, och som nu tillsammans med LKAB planerar att ställa om stålproduktionen – med innovationer som kan påverka omställningen i hela världen.

Läs mer

Om man ska tro LKAB har de (det vill säga staten) samtidigt erbjudit Kiruna kommun att bekosta och bygga alla bostäder som behövs. Men politikerna har velat styra processen själva, något bolaget menar att de inte klarar av. Det katastrofala badhusprojektet, vars nota skenat till 1,37 miljarder, verkar antyda att de har en poäng.

Men i så fall: vilken småkommun hade klarat allt det här?

Det här var några av mina tankar efter den intressanta resan i norr. Jag hann inte komma in på minoritetsfrågan och rätten till marker för rennäring, jakt och fiske denna gång. Men jag ska följa upp den antingen i en nyhetstext eller i ett kommande brev.

Vad är dina tankar om allt detta? Älskar du också (gemensamt ägda) gruvor – och hur kan utmaningarna lösas?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 februari, 2026

Lovisa Broström: Politik är inte en tävling i lidande

Jacob Sanchez blir tårögd efter sitt framträdande i herrarnas friprogram vid de amerikanska mästerskapen i konståkning, lördagen den 10 januari 2026, i St. Louis. Foto: Stephanie Scarbrough/AP/TT.

I sin nya bok hamnar Johan Alfonsson i en välbekant vänsterfälla: att reducera politik till vem det är mest synd om. I stället för att söka allianser som kan förändra samhället kör han in ytterligare en kil mellan medelklass och arbetarklass – precis som Fredrik Reinfeldt under Alliansens tid vid makten.

De senaste 50 åren har stora delar av vänsterns samhällsanalys kretsat kring en enda fråga: vem är det mest synd om? Den som är mest utsatt har också antagits vara mest moralisk och historiskt progressiv, bara genom att ha det sämre. Vad som kommit i skymundan är hur man bygger allianser för att få makt och inflytande. Helt enkelt: Hur man skapar förändring.

För två år sedan skrev jag boken Medelklassen: 200 år i samhällets mitt. En huvudpoäng var att medelklassen, som i decennier framhävts som både privilegierad och moraliskt korrumperad, egentligen består av lönearbetare, med något bättre löner och arbetsvillkor. Den är beroende av sina jobb och av en fungerande välfärd, precis som arbetarklassen. Jag ville poängtera att den gemensamma kampen mellan medelklass och arbetarklass har varit avgörande för det svenska välfärdsbygget och den svenska modellen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 26 februari, 2026

Så tog Saudiarabien över e-sporten

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel för att stärka sin image. Bild: Flamman.

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel, inte minst i den årliga turneringen E-sports World Cup. Många bolag gläds åt pengarna – men kritiken mot oljelandets inflytande blir allt starkare, och förra året drog sig svenska Geoguessr ur tävlingen. Flamman undersöker vad som ligger bakom den saudiska storsatsningen på datorspel.

E-sporten växer snabbt. Stora arenor fylls av förväntansfulla datorspelsnördar, som rest från hela världen för att se sina favoritlag duellera på färgsprakande storskärmar. Lurviga pälsdjur möter mäktiga trollkarlar i League of Legends, och i Counter-Strike jagas terrorister i aztekiska djungeltempel eller på italienska smågator. Ännu fler följer turneringen hemifrån.

Förra året beräknades e-sporten ha totalt omkring 640 miljoner följare, och stora lag som Team Liquid och T1 uppvaktas av miljontals lojala fans bakom PC-skärmarna där hemma. Industrin växer för varje år och väntas 2026 omsätta 45 miljarder svenska kronor.

Spelhajpen är påtaglig. Inte minst i Sverige, där Dreamhack årligen lockar tiotusentals besökare till en tredagars spelfestival fylld av klassiska och nya speltitlar, e-sportturneringar och cosplay, där besökare klär ut sig till spelkaraktärer. Till och med statsminister Ulf Kristersson dök upp på festivalen förra året för att spela en omgång Rocket League.

Om en månad äger turneringen ESL Pro League rum i Stockholm. Världens bästa lag i det populära skjutspelet Counter-Strike samlas i Annexet vid Globen för att göra upp en prispott på omkring nio miljoner kronor.

Stort. Counter-Strike visas på jätteskärm under Dreamhack Masters i Las Vegas 2017. Foto: John Locher/AP.

Jag minns själv när jag var på Dreamhack Masters i Stockholm för omkring fyra år sedan. Stämningen i arenan var elektrisk. Det spelade ingen roll vem du är, alla samlas för en gemensam sak: datorspel på storbild, dånande livekommentering och bländande pyroteknik från scenen. Oavsett bakgrund, kön eller läggning blev man genast en del av gemenskapen.


Bakom tävlingen i vår står ESL Faceit Group. Bolaget är en sammanslagning av ledande e-sportföretag, där svenska Dreamhack ingår, och arrangerar några av världens största turneringar och spelfestivaler.

I januari 2022 köptes företaget upp av Savvy Gaming Group – ett spelinvesteringsbolag som är helägt av Saudiarabien via den statliga investeringsfonden PIF. Majoriteten av alla turneringar, evenemang och ligor inom scenen har numera saudiskt ägarskap.

Saudiarabien är samtidigt känt för sin repressiva politik. I landet, som styrs av al-Saud-dynastin enligt konservativa religiösa lagar, är det förbjudet att öppet identifiera sig som homosexuell eller transperson. Fram till 2019 fick kvinnor inte fatta egna beslut utan godkännande av en manlig förmyndare.

Landet är även ökänt för att vara ett av de värsta i världen i fråga om att utmäta dödsstraff. Åtminstone 356 personer avrättades bara under 2025, vissa offentligt, enligt Human Rights Watch. Över hälften av de avrättade var utländska medborgare, och en dryg fjärdedel dödades av staten för att ha brutit mot förbudet mot cannabis. Andra har avrättats för att ha deltagit i demonstrationer.

2021: Spelinvesteringsbolaget Savvy Gaming Group (SGS) grundas av Saudiarabiens statliga investeringsfond PIF, som skjuter in 300 miljarder kronor i företaget.

2022: SGS köper upp svenska Dreamhack och investerar 1 miljard kronor i svenska spelförvaltningsbolaget Embracer. Det helägda saudiska bolaget köper även upp världens största e-sportföretag, ESL FACEIT GROUP.

2023: Den saudiske prinsen Faisal bin Bandar bin Sultan blir ordförande för internationella e-sportförbundet IESF, fram till 2025.

2024: Esports World Cup, världens största e-sportevent, äger rum för första gången i huvudstaden Riyadh. Samtliga stora e-sportspel är på plats och totalt arrangeras tävlingar i över 20 titlar. Det saudiska laget Team Falcons vinner cupen.

Samma år annonserar Internationella olympiska kommittén ett tolvårigt kontrakt med Saudiarabien, som ska stå som värdland för OS i e-sport under perioden. Samarbetet avbryts däremot 2025 – innan något mästerskap ägt rum.

2025: PIF köper upp spelföretaget Electronic Arts. Affären förväntas gå igenom i år.
Det saudiska fastighetsutvecklings-bolaget Red Sea Global, som är helägt av PIF, ingår i ett treårigt kontrakt som sponsor för världens största e-sportlag T1.

Esports World Cup äger rum för andra gången i Riyadh. Saudiska laget Team Falcons vinner i år igen.

Internationella människorättsorganisationer har dessutom länge kritiserat arbetsförhållandena för landets migrantarbetare, som utgör 42 procent av landets befolkning. Det så kallade kafalasystemet har anklagats för att möjliggöra exploatering, skuldsättning och i vissa fall slavliknande arbetsvillkor inom bland annat bygg- och servicesektorn.

Sedan kronprins Mohammed bin Salman tog över som premiärminister från sin far 2022 har datorspel blivit ett nationellt intresse. Savvy Gaming Group planerar att investera över 300 miljarder kronor i branschen inom tio år, med målet att göra kungadömet till ett globalt nav för gejming och e-sport.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

”Regeringen är för pigga på att ge pengar till islamister”

Den tidigare V-ledaren framför en väggmålning med det kurdiska slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) i norra Syrien. Foto: Privat.

Socialistiska Rojava är under angrepp från den syriska regeringen. Nu har vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Yekbun Alp besökt området. ”Kurderna är inga duvungar heller”, säger Sjöstedt till Flamman.

Förra veckan besökte Jonas Sjöstedt Rojavaområdet i norra Syrien, tillsammans med riksdagsledamoten Yekbun Alp. Besöket sker bara veckor efter den syriska regeringens offensiv, som tryckte tillbaka de socialistiska styrkorna till en smal remsa längs den turkiska gränsen.

– Det finns en stor oro över framtiden. Vägspärrar och vapen är en del av vardagen, och varje skola har förvandlats till ett läger för de tiotusentals internflyktingarna. Staden Kobane, som belägrades av Islamiska staten 2014, är återigen isolerad mellan de syriska regeringsstyrkorna och Turkiet som stängt gränsen. För många väcker det otäcka minnen till liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 25 februari, 2026

Israeliska soldaterna: ”Vi använde mänskliga sköldar”

Den israeliska armén raserade ibland byggnader för att hedra fallna soldater, enligt vittnesmål från Breaking the silence. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Genom organisationen Breaking the silence vittnar israeliska soldater om en krigföring där nästan allt kan ges militär legitimitet – från att bränna ned civila hem till att använda mänskliga sköldar. Flamman träffar fyra veteraner vars berättelser gjort dem till måltavlor i det egna landet. – Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet, säger Yair.

Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

Vittne. Yehuda Shoal var med att grunda Breaking the silence, som samlar in vittnesmål från israeliska soldater om sin tjänstgöring. Foto: Oded Balilty/AP.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Dousas fossilfjäsk ger mig kalla kårar

Benjamin Dousa har avslöjats med att smygöka fossilexporten, efter en lobbykampanj från energibolaget Siemens Energy AB. Foto: Jessica Gow/TT.

Samtidigt som regeringen stoppar stöd till omställningen, har de i tysthet återinfört statligt stöd till fossilteknik. Man undrar om de vill att glaciärerna ska smälta.

Jag tror att regeringen kallt räknat med att ingen skulle lägga märke till deras fossilfjäsk. Och jag börjar bli orolig för att de har rätt i det.

Med ena handen har regeringen nu tagit beslut om att införa stöd – exportkrediter – till fossil exportverksamhet. Krediterna förbjöds av den förra regeringen, vilket inneburit att fossil teknik helt blivit utan ekonomiskt stöd inom exportbranscher. Nu är krediterna tillbaka, efter en lång påverkanskampanj av Siemens Energy AB, som DN rapporterat om.

Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter.

Jag minns när jag själv satt i en av de mäktiga salarna i Arvfurstens palats, som utrikesdepartementets byggnad så fint heter. På andra sidan bordet satt handelsministerns statssekreterare (S) och två ledamöter från Liberalerna och Centerpartiet. Vårt uppdrag var att förhandla fram en uppdatering av regeringens exportstrategi. 

Partierna framför mig hade i valet 2018 lovat att förbjuda fossila exportkrediter. Men nu lät det annorlunda. De hade nämligen pratat med Siemens. Den gången lyckades dock inte Siemens lobbykampanj, men med Tidö vid makten hade man större framgång. 

Fossilbranschen beställde – regeringen utförde. 

Men, det blir extra spektakulärt när man samtidigt tittar på vad regeringen gjort med andra handen. Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter. Tanken med garantierna är att bolag som ska göra stora tekniksprång in i framtiden kan få tillgång till bra lån, garanterade av staten. Det rör sig exempelvis om helt ny teknik för stålproduktion eller helt nya bränslen – tekniker som globalt kan få ned utsläppen rejält. 

Skattebetalarnas pengar ska alltså, med regeringens logik, absolut inte användas till det som ställer om svensk industri och tar ned utsläppen. I stället ska de användas till det som exporteras till u-länder för att förpesta deras luft, ge deras barn astma och höja de globala utsläppen. 

DN har gjort en jättebra granskning av Dousas fossilstöd, men just nu finns det inget som talar för att artikeln inte blir en i raden av klimatjournalistiska tomtebloss som snabbt brinner och lika snabbt slocknar. Och så kommer det att förbli om inte regeringens agerande får reaktioner från antingen oppositionen eller från opinionen. 

Läs mer

Nyheten om de återtagna exportkrediterna har nämligen bara kommenterats av en partiledare, Daniel Helldén, den mest väntade. De andra tre oppositionsledarna har varit tysta. Så som de ofta är, när regeringen presenterar ambitionssänkningar inom klimatpolitiken. 

Faktum är att oppositionsledaren Magdalena Andersson under senaste årets nio offentliga tal endast mäktat med att nämna klimatet en enda gång. Med en sådan oppositionsledare kan man komma undan med det mesta i klimatfrågan om man är sittande regering. 

Om det fortsätter såhär så är jag helt enkelt rädd att statsråden Dousa och Wykman får rätt. Deras plan var att i tysthet byta världens mest ambitiösa klimatpolitik till en svensk fossilrenessans. Och med en initiativlös och rädd opposition och svaga folkrörelser ser de ut att kunna göra det ifred. Omläggningen går oss obemärkt förbi. Och jag sitter här med mina kalla kårar. 

Diskutera på forumet (0 svar)