Det första attentatet ägde rum kort efter det att Angela Freitas, partiledare för Östtimors arbetarparti, förkunnade sin presidentkandidatur i valet den 17 mars 2012. Det var i juli 2011 och ägde rum i partihögkvarterets lokaler, ett stenkast från parlamentet i huvudstaden Dilis centrala gränder, dit en man anlände beväpnad med tillhygge och hotfulla gester. Förstörelse av privat egendom, hot om våld.
Polisen, tränad av FN, avfärdade det som en ”fyllesak”, inget att dra politiska växlar av. Men för Angela, som sitter på ett av de mest omfattande kontaktnäten ett toppolitiker kan önska sig, nåddes snart av uppgifter om att det hela rörde sig om ett rent beställningsjobb. Beställaren var, enligt Angelas stab, en enig maktelit bestående av politiska motståndare som må tillhöra olika timoresiska partier, men som i jakten på att hålla henne borta från presidentposten fann ett gemensamt mål.
– Det var en första varning, berättar Angela. Som att förvissa mig om vad som komma skulle om jag ämnade driva igenom min kandidatur i presidentvalet. Det fungerade inför presidentvalet 2006. Jag blev rädd, fruktade för mitt liv och min familjs välmående. Men nu blir jag så deprimerad när jag ser på Östtimors tillstånd att det får bära eller brista. Vi håller på att bli en leende krackelerad stat, uppäten av korruption och nepotism. Men eftersom de gamla frihetshjältarna styr landet så får du räkna med att riskera livet för att kunna förändra landet.
Hennes far, grundare till Arbetarpartiet (bildat 1974 då Portugals diktatur föll och kolonierna Angola, Moçambique, Guinea-Bissau och Portugisiska Timor var till att återbördas till sina invånare) avled nyligen, 77 år gammal. Samtidigt påbörjade en mäktig klick timoresiska män sin smutskastningskampanj mot henne. Det enkla syftet var att hålla Angela borta från valet i mars och därmed förlänga Asiens yngsta nations ej särskilt klädsamma svit att aldrig ha ståtat med en kvinna som presidentkandidat med åtminstone fem år.
Angela fick sin insamling av 7 000 underskrifter underkänd av Östtimors valnämnd, med nära band till Högsta domstolen. Det hette först att antalet inte var tillräckligt, trots att kvantiteten med råge översteg kriterierna, därefter underkändes hon som kandidat med motiveringen att hon inte är timoresisk medborgare.
– Det argumentet är ett skämt. Min familj är en av de äldsta i Östtimor. Över 400 år. Jag var förvisso gift med en australisk man och levde många år i Australien men jag har behållit mitt timoresiska medborgarskap.
Det tredje argumentet rörde det mentala tillståndet: hon ansågs mentalt i obalans.
– Jag är en kvinna i sorg, säger hon. Människor som förlorar sina föräldrar går igenom en sorgprocess, men jag är inte galnare än den lilla klick som styr Östtimor i dag, det kan jag lova.
För en utomstående är smutskastningskampanjen ihålig och smått desperat. Klart är att den löper från den absoluta makttoppen ner till kriminella hantlangare. Stormen kring Angelas refuserade kandidatur följdes upp av ett nattligt inbrott i partihögkvarteret den 20 februari. Inbrottet fokuserade blott på känsliga dokument förvarade i säkerhetsboxar. Datorer och värdesaker lämnades orörda.
”Inbrottet var politiskt motiverat och tjuvarna visste vad de sökte”, sade hennes stab i en presskommuniké. ”Känsligt material som rörde brott begångna av högt uppsatta personer saknades, liksom stora summor kampanjmedel och dokument som rörde min politiska plan för ett framtida Östtimor som tog mig fem år att arbeta fram.”
Gör det politiska kaoset inför presidentvalet Angela till ett offer? Inte henne personligen, men med ett valmanifest och politiska drömmar om ett jämlikt Östtimor är det tydligt att landets kvinnor och unga är de största förlorarna på en hindrad valkampanj.
I Östtimor har kvinnors situation förblivit socialt utsatt och ekonomiskt prekär trots vunnen självständighet, återställt lugn och miljarder i inpumpat biståndsmedel. Skälen är många: kortsiktigt tänkande är en bärande orsak till misslyckandet. En annan är cementerade föreställningar och traditioner där barns och kvinnors status förblir lågt stående i förhållande till männens. Sedan självständigheten efter en FN-initierad folkomröstning 1999 har barnadödligheten förblivit hög, likaså antalet födda barn per kvinna och hushåll, och undernäringen i urbana och rurala regioner fortsätter sända illavarslande signaler till framtiden.
Kvinnor påverkas därtill av de starka kontraster och politiska murar som står mellan landsbygd och stad, mellan periferi och centrum. Landsbygdens framtid står även den inför svåra framtidsutsikter; färre bördiga lundar, markkolonialism (utländska bolag köper enkelt och billigt upp hektarer för palmolja och monokulturell matproduktion) och en yngre generation timoreser som inget hellre vill än att fly Östtimor för Australiens universitet och ströjobb.
Den största utmaningen för Angela Freitas, enligt henne själv, skulle vara att lyckas bli vald i ett så manspräglat samhälle som Östtimor.
– I sekel har kvinnan betraktats och behandlats som en andra klassens medborgare. Men de senaste åren har emellertid inneburit framflyttade positioner och ökat kvinnors samhällsdeltagande. Min chans i valet hade däremot stärkts av det faktum att merparten av de röstberättigade är kvinnor. Och att många önskar se förändringar.
Val i Östtimor har, ska påpekas, sedan den kaotiska och blodiga separationen från Indonesien varit våldsutbrott och oroligheter trogna. Årets är inget undantag. Efter det att Angelas kandidatur nekades bröt oroligheter ut, valnämndens byggnad vandaliserades och FN-bilar har satts i brand. Sommaren 2011 fylldes Dili av rykten om ökade gängaktioner med politiska motiv och flera nätter präglades av vad som kan liknas med ett undantagstillstånd med tomma gator och tystnad.
Angela ser inget positivt växa fram ur våld, däremot känner hon med Arbetarpartiets sympatisörer som inför valet hoppats på att få utmana landets oligarki. Men varför dessa vredesutbrott mot FN?
– FN har varit ytterst delaktiga i bildandet av Östtimor som stat i fråga om institutioner och myndigheter. Det är även med FN som en osynlig maktfaktor som den rådande makteliten med president Ramos-Horta i spetsen och premiärminister Gusmão i främsta ledet getts spelrum att diktera villkoren för landets framtid.
Ekvationen är svårbegriplig på flera plan. FN ämnar påbörja sitt slutliga och definitiva uttåg från Östtimor efter presidentvalet (om allt fortlöper fredligt). Att ge FN en förevändning att stanna kvar till följd av att nya oroligheter springer fram gagnar inte många, allra minst de timoreser som ser världssamfundet som den senaste i raden av ockupanter efter Portugals och Indonesien. Somliga anser att den ekvationen helt saknar lösning, att det aldrig är tänkt att FN ska lämna.
– Östtimor är helt enkelt för bräckligt och skulle falla dagen efter FN lämnade, säger en FN-källa. Det såg vi när FN lämnade över ansvaret till timoreserna i mitten av nollnolltalet. Landet föll raskt ner i inbördeskrig och Ramos-Horta (då utrikesminister, reds.anm) bönföll att FN:s fredsbevarande styrkor skulle ingripa.
En kolonial syn på Östtimors förmåga och rätt till självbestämmande kan tyckas, men en uppfattning som stämmer överens med det tioåriga samhällsbyggets status. Angela Freitas ser inte diskvalificeringen från presidentvalet (nu bestående av ett dussin manliga kandidater) som slutet på historien. Den kommer att fortsätta, men i vilken form står alltjämt skrivet i stjärnorna. Klart är att hennes kontakter inom militären är mäktiga och att hennes förhandlingsu
trymme med andra kandidater varit gott med tanke på de känsliga uppgifter om korruption och nepotism som nyligen stals från partihögkvarteret.
– Kampen om Östtimor är långt ifrån över, säger hon kryptiskt.
