Vänsterpartiets förslag på att införa priskontroller på utvalda livsmedelsvaror mötte i förra veckan hård kritik från flera olika håll. Expressens ledarsida drog direkt paralleller till länder som Kuba, SvD varnade för att det kunde leda till brödköer, medan finansminister Elisabeth Svantesson och riksbankschefen Erik Thedéen båda hävdade att det helt enkelt inte fungerar.

Man behöver inte gå så långt i tid och rum som till Kuba eller Sovjetunionen för att se bevis på fungerande priskontroller. I Frankrike kom regeringen för två veckor sedan överens med en grupp matvarukedjor om att införa stopp för prisökningar på basvaror under ett kvartal.

Ett land som dock håller sig med priskontroller även i normala tider är Schweiz – något som hittills har bidragit till att hålla nere inflationen i landet.

Medan inflationsnivåerna har nått 9 procent i USA, 10,6 i eurozonen, 11 i Storbritannien och över 12 procent i Sverige, har prisökningarna i det lilla alplandet hittills landat på 3,4 procent. Det beror på flera saker. En är den starka schweiziska francen som gör att de årligen importerade produkterna för över 302 miljarder dollar kan betalas till ett relativt lågt pris.

Schweiz är också mindre beroende av de energislag som har lett till den skenande inflationen runt om i världen, såsom olja och gas. I stället kommer den största andelen energi från de egna älvarna och kärnkraftverk.

Men den främsta anledningen till den låga inflationen är långtgående pristak på basvaror. Av de varor som brukar ingå i den ”korg” som används för att mäta inflation i eurozonen – såsom mat, bostäder och transport – är nästan en tredjedel föremål för prisregleringar i Schweiz. Det är mer än i något annat europeiskt land.

Resultaten talar sitt tydliga språk. De schweiziska matpriserna ökade med 4 procent i december förra året, jämfört med 11,9 i USA, 16,9 i Storbritannien och 19,8 procent i Tyskland.

Enligt Tobias Straumann, som är docent i ekonomisk historia vid Federala tekniska högskolan i Zürich, är priskontrollerna ett resultat av det faktum att de känsligaste sektorerna, såsom energi, för det mesta ägs offentligt i Schweiz.

– Schweiz drabbades aldrig av någon större liberaliserings- eller avregleringsvåg på 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Orsaken är att schweiziska väljare i en serie folkomröstningar motsatte sig förslag på att privatisera energi- och transportnätet, till exempel 2002, säger han till Flamman, och fortsätter:

– Direkt demokrati leder alltså till andra resultat än i EU-länder i fråga om avreglering. Den största andelen energiinfrastruktur ägs fortfarande av lokala eller kantonala styren, vilket tillåter dem att kontrollera priserna. Marknadens inflytande är mycket mindre än i många EU-länder. Med andra ord har lokalstyrena inte behövt införa priskontroller, för dessa kontroller fanns redan på plats i och med det statliga ägandet.

Resultatet är att priserna på energi, som har drivit på inflationen runt om i världen, i stort sett är oförändrade i Schweiz.

– Energipriserna är under kontroll vilket har bidragit till en lägre inflationstakt än i de flesta EU-länder. Eftersom en stor del av elektriciteten kommer från offentligt ägd vatten- och kärnkraft är priserna inte beroende av fluktuationer på den europeiska energimarknaden.

Tobias Straumann menar att direkt införda priskontroller kan vara ett sätt att lösa omkostnadskrisen för länder som Sverige. Men på längre sikt tror han att återförstatligande är den bästa vägen att hålla energipriserna i schack för konsumenterna.

– På kort sikt är det väldigt svårt, men på mellanlång och längre sikt borde väljare i EU-länder överväga att delvis nationalisera elproduktionen.