Jag har, som många andra, försökt följa turerna kring demokraternas val av presidentkandidat. Jag tror att Bernie Sanders är det politiskt bästa för USA. Och min förhoppning är att hans möjliga kandidatur leder till en politisk utveckling som går ett par steg närmre en fördelningspolitik.
Å andra sidan är jag, om någon, en förespråkare för det positiva i representation. Hela min gärning på Galago har handlat om att förändra representationen i Galago och att visa på fördelarna med det. Obama har helt klart haft sina brister under tiden han varit president. Men samtidigt förändrar bara existensen av en svart president allt i USA. Clintons roll som potentiell första kvinna är en viktig symbol. Och, absolut, ett kön bör inte gå före politiken, men könet är ju samtidigt politiskt.
Samtidigt förändrar bara existensen av en svart president allt i USA.
Debatten är infekterad och de flesta analyser jag har läst är så vinklade att det är närmast omöjligt att dra några slutsatser ur dem. Ena sekunden är Clinton chanslös, den andra är Sanders det.
Jag kan se hur jävla jobbigt det är hela tiden behöva försvara representation i förhållande till klassanalys. En ögonöppnare för mig var en text av Alison Herman om varför unga kvinnor inom media, som Lena Dunham, eller Broad Citys Abbi Abrams och Ilana Wexler, supportar Hillary Clinton när deras unga fans i stor utsträckning stöder Bernie Sanders. Hermans slutsats är att kvinnor i offentligheten kan relatera till hur man som kvinna hela tiden både bedöms efter andra måttstockar än en man och förväntas representera alla kvinnor. En sådan situation gör det fruktansvärt frustrerande när en myriad av Sanders-supporters kritiserar en via sociala medier för ett beslut som kanske på många vis är högst personligt, men på samma vis i sitt symbolvärde högst realpolitiskt. Och, let’s face it, en vänster med självrättfärdigt patos kan vara, minst sagt, pissjobbig.
Samtidigt har jag extremt svårt för det nedsättande begreppet Bernie Bros, vilket är misstänkt likt svenskans ”vänstersnubbar” – en generaliserande och bekväm härskarteknik som används varje gång representationsinriktad idealism krockar med trist ekonomisk klasspolitik. Clintonstödjande journalister som får kritiska frågor anser sig utsatta för en hatstorm. Försök har gjorts att koppla Sanders till hatet från antifeministiska manliga dataspelare på sociala medier. Påven har anklagats för att vara en Bernie Bro efter att ha bjudit in Sanders. Kritik mot Clinton avfärdas som att det egentligen handlar om en struktur av patriarkala män som inte kan hantera att en kvinna får något att säga till om. I Clinton-Sanders-fallet blir det extra absurt då kritiken mot Clinton främst handlar om att hon representerar en maktelit, något som knappast är en hemlighet. Ett resultat blir att varje kritiskt utspel av Sanders mot Clinton behandlas som en del av ett patriarkalt förtryck, oavsett kritikens innehåll. Jag har läst flertalet besvikna krönikor som handlar om att Sanders svikit väljarna bara genom att gå in i matchen mot Clinton på samma villkor.
Så, vi har alltså ett ställningskrig mellan representation och klasspolitik. Känns det här igen?
Jag ser rätt uppenbara paralleller till Fi och V under valet 2014, även om det då handlade om en mikrovariant. Å ena sidan hade vi representationen, det viktiga i symboliken med att ett feministiskt antirasistiskt parti kom in i riksdagen, å andra sidan gruppen som representerade en jämställdhetspolitik som den kanske utförde realpolitiskt, men inte kunde leva upp till symboliskt. Med en vit man som partiledare levde V, i väljargruppen som valde Fi före V, inte upp till sin feminism. Samtidigt ville V prata klasspolitik och är landets mest jämställda parti sett till riksdagsledamöter. Man såg Fi som ett liberalt och ganska ofärdigt parti som saknade ekonomisk politik, men kunde inte riktigt ta debatten just av oro för att framstå som ”vänstersnubben”. Men internt raljerades det om Fi-fester som ”En fest med hundra DJ:s och en diskplockare.”
Det som frustrerar mig är att se att ställningskriget alltid blir såhär. Två progressiva krafter ställs emot varandra och bakbinds istället för att kunna rikta kraften framåt. Och båda har rätt. Att tala om klass och fördelningspolitik är viktigt. Samtidigt ställer jag mig bakom varje person som säger ”Det är 2016 nu, jag vill se en kvinna som president innan jag dör.”
Innan valet 2014 bedömde liberala ledarskribenter och politiska tänkare att vänstern tappat sitt momentum mot Fi för att de glömt representationen och feminismen. Nu när vi har en S-regering anser istället samma tyckare att vänstern glömt att prata klass och pratar för mycket om representation. Egentligen vill nog de där bedömarna att vänstern ska göra varken eller, helst inte prata alls. En osäker vänster lyssnar tyvärr kanske lite för mycket på röster som har intresse i att vänstern fortsätter vara osäker. Kanske kan den, såhär några år innan nästa val, titta på valet i USA och dra några lärdomar?
