97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.
Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Huvudpersonerna i dramat som utspelar sig i installationerna är Elvis, ett par flamingor – och så högen av räkor, läckert staplade och med dekorationer i form av tylliga röda pioner. Allt hänger ihop.
Jag träffar Maja Fredin i hennes ateljé i Solberga och hon beklagar sig över att hon dras med en seg förkylning som sinkar hennes träning. Just nu håller hon på med ett nytt projekt som är kroppsbygge. Hon vill se hur stor hon kan bli. Från skaldjursplatå till fitness. Vad är sambandet?
– Elvis med sina viktproblem och de legendariska spelningarna i Vegas i slutet av sjuttiotalet övergår tidsmässigt i åttiotalets överflödsideal i form av räkfrossornas och skaldjurens tid. Också fitnessindustrin är en del av den. Och broilern, djur som matas och slaktas industriellt, berövade sin status som levande varelser.
Maja Fredin drivs av en ilska och frustration över välfärdskollaps, utförsäljningar och hur överlevnaden omdirigerats till individnivå och förvandlat gymmen till symboler för självrespekt.
– Men man har inte tid att träna, för man måste jobba mer, för vi har ingen välfärd, konstaterar hon.
Att handarbeta och skapa detaljrika objekt som får ta tusentals timmar i anspråk är också en del av hennes strategiska protest. Göra allt med händerna själv, i stället för att leja ut via en app.
Vi måste sluta deppa och använda energin. Vi lever i ett vakuum där något måste hända.
Träd in i Maja Fredins värld och möts av en sorts yttersta dagarnas röjarfest. Eller som Madame Pompadour ska ha sagt: ”Efter oss syndafloden”. Årtiondena före franska revolutionen, då skillnaden mellan fattig och rik nått overkliga dimensioner, är inte helt olik vår tid, och nu börjar festen att stinka. Genom Elvis dallrande ”Suspiscious minds”, återuppstånden i kroppskostym med konstnären själv, hörs också måsskrik. Där i taket snurrar en lampa med takfläkt, från vilken ett måspar cirkulerar mitt ovanför den uppdukade delikata måltiden. Festen har passerat sitt klimax, gästerna kommit för sent eller bara helt enkelt uteblivit. Stora blaffor brunvitfläckig fågelskit har plaskat ned på bordet och gjort allting giftigt och oätligt.
Med en uppskruvad teater av absurd humor, vemodig smörsång och hålögda djur – ett omsorgsfullt, snudd på maniskt hantverksskickligt överdåd – vill Maja Fredin bryta ett deprimerat dödläge.
– Vi måste sluta deppa och använda energin. Vi lever i ett vakuum där något måste hända.
Miljöminister Romina Pourmokhtari har just avfärdat Oxfams rapport om utsläppens ojämlika fördelning globalt. Larm om hur de rikaste driver på uppvärmningen mot tre grader avfärdas som något som kan tas ”med en nypa salt”. Elvis framkallar samma känsla när han sjunger ”Make the world go away” där på den blinkande scenen på Bonniers konsthall.
Vi har suttit i ateljéköket och frossat papaya och ananas, som Maja hittat i fyndlådan på Coop, och konstaterat att vi båda är fångar i det kapitalistiska systemet. Det har mörknat och blivit dags att runda av. Innan jag går måste jag bara fråga när hon tänker avsluta projektet med räkorna. Hur många ska det bli totalt?
Maja Fredin ropar efter mig i dörren:
– 777! Det är talet närmast gud. Sedan får det vara stopp.
