Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.
När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.
Kanske kan det skänka viss tröst att partiernas inre liv och valresultat spelar betydligt mindre roll än vad vi oftast tror. Bakom missförståndet står Anthony Downs, en amerikansk forskare i gränslandet mellan statsvetenskap och nationalekonomi.
Enligt hans teori handlar politik om att partier i konkurrens med varandra ska positionera sig för att vinna så stor väljarandel som möjligt. Politik handlar om att sälja rätt vision till väljarna och när valresultatet presenteras får man reda på om man vunnit.
Fixeringen vid Vänsterpartiets positioneringar och den socialdemokratiska vänsterns strategier antyder att det också är så vi förstår politik till vardags. Det leder till ett osunt fokus på partistyrelsebeslut och debattinsatser, som egentligen har ganska marginell betydelse.
Politikens riktning avgörs nämligen inte primärt i en kamp på valdagen mellan stridande partier, utan av de reformer som genomförs.
Politikens riktning avgörs nämligen inte primärt av strider mellan partierna. Det menar i alla fall Jacob Hacker och Paul Pierson, som för tio år sedan tog strid med statsvetarnas fixering vid partipolitiken.
Deras budskap är relevant även bortom akademin: det som verkligen spelar roll är policybeslut. Att sitta i regering är möjligtvis ett medel som ökar möjligheterna att få igenom reformer, men det är långt ifrån en garanti.
Anledningen till detta är att reformer inte bara kan rivas upp nästa gång det blir maktskifte. Sedan början av 1990-talet har den svenska välfärdsstaten blivit betydligt mindre generös. Samtidigt har vi fått stora inslag av privat och vinstdrivande välfärd. Det är en politik som administrerats av socialdemokratiska såväl som borgerliga regeringar. Gudrun Schymans rekordresultat i valet 1998 bromsade inte utvecklingen.
Omläggningen av migrationspolitiken och Nato-inträdet är andra frågor som verkar mer eller mindre frånkopplade valresultat och den parlamentariska vänsterns styrka.
På längre sikt spelar det alltså sannolikt ingen större roll om Vänsterpartiet får 6 eller 10 procent i valet 2026. Politikens riktning avgörs nämligen inte primärt i en kamp på valdagen mellan stridande partier, utan av de reformer som genomförs. Politiska beslut klistrar sig fast i samhällets arkitektur, ibland nästa omöjliga att skrubba bort. Att vinna val är bara ett medel för att lättare kunna ta hem den verkliga vinsten – att genomdriva reformer som är svåra att göra sig av med när de väl har införts.
Det här borde ha konsekvenser för hur vänstern ska tänka kring organisering. Självklart behövs det vänsterröster i riksdagen. Men det är minst lika viktigt att det finns ett enträget arbete kring strategiskt viktiga politiska frågor utanför.
Läs mer
Om en del av energin som används till att klaga på allt Vänsterpartiets partiledning tar sig för kunde användas till att granska kommunala budgetar, eller sätta press på den svenska regeringen att kritisera det pågående folkmordet, så hade det antagligen varit en nettovinst för vänstern som sådan.
Framför allt hade det återknutit till en insikt som länge var helt central för arbetarrörelsen: politik är på riktigt. Massdödandet av oskyldiga i Gaza är inte primärt en fråga om hur Vänsterpartiet ska växa. De förslag om tuffare försörjningsstöd som regeringen rullar ut nu, och som ingen till vänster verkar vilja mobilisera mot, kommer också ta livet av folk.
Det är en politik som måste bekämpas oavsett vad opinionsstrategerna mätningar säger – just eftersom vi kommer att leva med konsekvenserna av förslaget under lång, lång tid.
