Framför allt gäller problemet storstäderna: i Stockholmsregionen behövs 24 000 nya bostäder varje år fram till 2033 för att möta behovet, enligt Boverkets senaste analys. I Göteborg saknas 8 400 bostäder, och i Malmö 7 600. I 118 av landets kommuner räknar myndigheten fortfarande med ett så kallat byggbehov.

Ragnar Bengtsson (bilden), nationalekonom och statistiker, menar dock att målet går att uppnå – så länge staten går in med resurser. Rapporten föreslår förmånliga bygglån i kombination med krav på låga hyror.

I rapporten står ett annat problem i centrum – de modeller som den ansvariga myndigheten Boverket använder för att räkna på och rapportera om bostadsbehovet. Enligt rapporten är de ”att betrakta som otillräckliga, eller rent av kontraproduktiva” för kommunerna i arbetet med att planera bostadstillgången.

Ett av de problem man identifierar är sättet landet och befolkningen delas in på, till exempel i Tillväxtverkets ”FA-regioner” Indelningar man menar har väldigt lite att göra med de kommungränser beslutsfattarna sedan jobbar inom.

– Även när siffrorna hamnar rätt levereras de inte till någon enhet som kan ta dem till sig. Då går det liksom inte att använda till något, även om det är korrekt mätt, menar Ragnar Bengtsson.

Magnus Jacobsson (bilden), enhetschef på Boverket, tycker det är bra att Hyresgästföreningen startat en debatt om det statistiska underlaget – men att det samtidigt är ”synd” att mycket av kritiken kretsar kring att datan inte är användbar för kommuner, då syftet med den varit att ge en bild på nationell och regional nivå. Den 1 mars i år kom en lagändring som tydliggör att Boverket ska leverera datan till just kommuner.

– Det är inget vi haft i uppdrag att göra tidigare, förklarar Magnus Jacobsson.

Lagändringen nämns dock inte alls i Hyresgästföreningens rapport. Ragnar Bengtsson tar på sig ”utredningsmissen”, och medger att det var dåligt att inte skriva ut det tydligt. Men han står fast vid att kritiken i sig är rimlig.

– Det ska inte behövas en lagändring för att Boverket ska leverera saker kommunerna kan använda. Ingen annan kan planera för bostäder i Sverige utom kommunerna, det är bara de som är rimliga mottagare.

Magnus Jacobsson håller med om att måtten inte är perfekta, utan ”olika sätt att närma sig samma problematik”. Han menar att det oavsett är viktigt att beslut tas baserat på många olika underlag.

Ju mer ojämlikt samhället är, desto mer bostadsyta behövs.

– Så är det alltid med statistik, man fångar inte alla personer eller fenomen. Men jag ser ingen anledning till att man inte skulle kunna använda den för det, bara man vet vilka osäkerheter som finns, säger han till Flamman.

Han berättar att myndigheten undersökt flera aspekter av bostadsbrist, bland annat trångboddhet.

– Är du frivilligt eller ofrivilligt trångbodd? Kan du göra något åt din situation? Att bo i en mindre lägenhet mer centralt i staden, för närmare tillgång till service och kultur när man egentligen kan bo större, kanske inte är ett bekymmer, resonerar Magnus Jacobsson, och fortsätter:

– Jämfört med den stora barnfamiljen som inte har råd att flytta ut ur sin tvåa. Där har vi det faktiska problemet.

Enligt Ragnar Bengtsson ökar ojämlikheten i sig bostadsbristen.

– Vi får en välbeställd över- och medelklass, som kan leva ut hela sin vilja att konsumera stora bostadsytor. I och med att de gör det tränger de också ut mer utsatta, som inte längre kan konkurrera. Ju mer ojämlikt samhället är, desto mer bostadsyta behövs.

Han menar att ”alla blir keynesianer i lågkonjunkturer”, och tycker det är läge att överväga vilken statlig politik som kan stimulera byggbranschen – förutom de stora ROT-avdrag som regeringen nyligen sköt till för syftet.

– Det går inte att bygga en enda bostad med ROT-avdrag utan att bryta mot reglerna och fuska, skrattar Ragnar Bengtsson.

– Den grejen är symptomatisk för svensk bostadspolitik: vi lägger väldigt mycket pengar på saker som inte spelar så stor roll. Ingen bor bättre av ränteavdraget, och som byggstimulans betraktat är det katastrof.