I ett rum på Danderyds Sjukhus ligger mediadrottningen Barcelona Brask för döden. Hon bjuder in väninnan Pym som vid dödsbädden får inta rollen som förtrogen och biktfader, eller kanske elev? Barcelonas avsikt är att de ska tala med varandra ”som om vi redan vore döda”. Det blir ett samtal om Barcelonas långa erfarenhet av mediabranschen och en uppgörelse med ”grotesken” som hon kallar den kommersiella själ som är ett måste för varje framgångsrik journalist. Med dess hjälp har Barcelona blivit inflytelserik mediemänniska och bästsäljande deckarförfattare.
Dessa tankar växer fram genom ett lager av berättarröster – Barcelonas egen, Pyms och ”Alternativmänniskans”. Den senare är den förbjudna självkritikens röst hos Barcelona, den som till slut får henne att genomskåda medieapparaten. Romanen är en kritik direkt riktad mot det fält Barcelona varit verksam i, en kritik som tar form genom hennes idkande av en lika konsekvent som skoningslös självrannsakan. Till hjälp för sin förståelse har hon sociologen Pierre Bordieu, vars tankar om dominans och hierarkier finns som en teoretisk bas för hennes verklighetsuppfattning. Han är inte romanens ende filosof – citaten från humanioras intellektuella elit haglar och blir sedan liggande i läsarens medvetande som mer eller mindre subtila läshänvisningar.
På ett lika självklart som befriande sätt finns den feministiska aspekten ständigt närvarande. Makten är manlig, det kvinnliga hela tiden något kvinnan själv måste ta hänsyn till och aktivt förhålla sig till. Också det glada sjuttiotalets politiskt korrekta ungtuppar, som Barcelona nu identifierar som maktmän i liberal dagspress, granskas. Tonen är raljant men aldrig oförstående – Barcelona själv identifierar sig med dessa opportunister, besatt som hon är av ”grotesken”. Hon beskriver ett ”ritualiserat vänsterspråkvåld” med ”ordblodiga fraktionsstrider” och ”ordblodbad”.
Språket är studsande lekfullt med sina poetiska ordsammansättningar, men med essäns tilltal. Och konstaterandet av medievärldens patent på verklighetsbeskrivning är kanske resignerat uppgivet – men romanen är sprudlande.