Belgisk tv är som övrig europeisk tv, det vill säga ganska usel. Det är korpulenta personer som bantar i direktsändning och ”fula” människor som vill bli ”snygga” genom brutala operationer. Inget nytt alltså. Som de flesta vet har Belgien en inte helt igenom snygg historia. Det är dom ju i och för sig inte ensamma om. Om tyskarna kan leva med att folk viskar ”Don’t mention the War” (med tysk nazibrytning) eller sarkastiskt väser ”Arbeit macht frei” på bjudningar, får belgarna leva med att deras förfäder utrotade kongoleser och att en stor del av omvärlden tycker att det gör landet mindre attraktivt in i våra dagar.

När man då sänder ett tv-program som heter I Stanelys fotspår hoppas man ju att upplägget är gjort med fingertoppskänsla, med tanke på vad som försiggick i Kongo under belgisk flagg. Icke. Upplägget är följande: Två belgiska medborgare – en man och en (yngre) kvinna (båda vita) ger sig ut i ”Stanelys fotspår”. Det vill säga dom går omkring i snårig terräng någonstans i Centralafrika. Det får vi förmoda, med tanke på tv-programmets titel, att Mr Stanely också gjorde en gång i (kolonial)tiden. Under vandringens gång möter dom den snåriga terrängens invånare, som hjälper dom på traven. Den snåriga terrängens invånare är inte klädda i modern tappning, utan vi får alla fördomar bekräftade på en gång. Dom är svarta, långa, smala, minimalt klädda och har tunga grejer i öronen. Vitingarna klarar sig dock inte utan deras helt medfödda naturvisdom. Det blir så fånigt att man zappar över till en annan kanal.

Veckan därpå råkar kanalvalet återigen tangera I Stanelys fotspår. Vitingarna är nu åter hemma i Belgien. Helt plötsligt dyker det upp två, tre nomader från den oländiga terrängen. Tv-teamet har ”kuppat”. Det är nu ombytta roller. Belgarna visar entusiastiskt runt sina gäster, fortfarande i minimal exotisk utstyrsel, i kvarterets snabbköp, hemma hos morsan, och så vidare. Dessutom får vi se en långdragen sekvens då gästerna tittar förundrat på en vattenklosett samt spolar ett par gånger… Historien förtäljer inte om Kongo-gästerna kom hem i gott skick. Man får hoppas på det. Det gick ju nämligen inte så bra för dom kongoleser konungen Leopold tog till Bryssel i samband med Centralafrikanska Museets öppnande. Dom dog allihop efter att visats upp som pittoreska inslag för nyfikna besökande.

Det blir inte bra hur dom än gör – belgarna. Kolonialränderna går inte ur. Ett litet kollektivt dopp i Tomtens tvättmedel skulle vara på sin plats. Då skulle dom komma upp vita och rena…