Två ingångar till hur man kan beskriva arbetarstaden – provinsstaden – som blev regionsstad/ kunskapsstad/ knutpunkt bla, bla bla. ”Jordens rövhål” tyckte en av mina elever.
Stadens hemsida kan säkert ge fler målande epitet.
Faktum är att Malmö är en ganska trevlig och frejdig plats att bo på, det vill säga, om man har ett betalt jobb, om man slipper bo sju pers i en trea, om man slipper bli dömd efter namn, om man slipper uppleva rån, mordbränder, knivslagsmål, rasistisk polis och annat otyg. Malmö är kort sagt trevligt för etniska, ganska panka svenskar och en å annan vänsterintellektuell blatte. De riktigt rika gillar inte Malmö, dom ser man nästan aldrig till. Riktigt fattiga, socialgrupp tre – underklassen – gillar inte heller Malmö, men dom ser man. Dom är en majoritet av stadens invånare och dom kommer inte här ifrån – i dubbel bemärkelse. Malmö blir för dom ett hål, som det är näst intill omöjligt att kravla sig upp ur.

I samtalen med eleverna är det tydligt att klassbakgrunden avgör om det finns några som helst visioner eller framtidsdrömmar. Framtidsdrömmar = klassfråga. Plugget konserverar och markerar elevernas klasstillhörighet. I Malmö är Pauliskolan och Värnhemsskolan lågstatus medan S:t Petri och Borgarskolan är högstatus. Istället för att vara mötesplatser är skolorna en klassmarkörer. Och det är betygen – inte var man bor – som avgör var man få gå. Det resulterar i att ”studiesvaga” elever hamnar i en klump och ”studievana” och ”studiemotiverade” elever i en annan. Att man är ”studiesvag” är inte lika med dum i huvudet, men ofta lika med ”invandrarbakgrund”, att man är ”studievan” är inte lika med intelligens men ofta lika med medelklass. Det här är mina ”studiesvaga” elever medvetna om och många gånger bittra över. Med rätta.

Och så var det det här med rasismen. Japp, den finns och frodas. Mellan etniska svenskar och Malmöbor med utländsk bakgrund och mellan olika invandrargrupper. Det tar sig sådana uttryck som att en svartskalle kan glömma att få bo, ens i 2:a hand, i en bostadsrätt mitt i stan. Samtidigt som det är exotiskt att handla billig frukt och grönsaker i hans eller hennes affär eller att klippa sig för några tior eller att käka falafel för tio spänn. Då är ”dom” bra att ha – svartskallarna. När det luktar curry och ser mysigt multikulti ut. Bara ”dom” inte bor i trappuppgången. Och alla dessa videobutiker, gud så driftigt! ”Dom” kan ju när ”dom” vill!
Eller: Jag hatar alla svartskallar, säger min elev Omar från Libanon och då menar han somalier. Somalier står inte högt i kurs, inte zigenare heller. Gipsy-kidsen hatar alla tillbaka. När jag tog upp en diskussion kring begreppet terrorism och frågade vad dom tänkte på då, fick jag till svar av en kille från Mellersta Östern, ”det är väl nån jävla svartskalle”. Han trodde också att ett raskrig är nära förestående och syftar på alla ”muppar”, som bor i Rosengård, själv bor han ett stenkast därifrån.

Jag kan inte låta bli att ta upp parollen: Har du sett Malmö, har du sett världen (man ska säga det med dialekt, annars blir det inte kul) och tänka att det ligger något i det. Malmö är som så många andra städer och landsändor ett resultat av ökade klassklyftor, bantad offentlig sektor, arbetslöshet, rasism, utanförskap och marginalisering. Det är ett ganska mörkt scenario och mörkare blir det om inte klassklyftorna och utanförskapet bekämpas. Vi kan ju börja med att peta bort gubben Reepalu från sin post.