Det blir en film. Den kommer precis som Australia att visa hjältar som kämpar för kärlek och ideal på för oss okända och exotiska marker. Vi befinner oss i Norra Territoriet – eller Täby i folkmun. Annars finns det inga likheter med det verkliga livet.
Filippa har ärvt en egendom och beslutar sig för en farofylld färd. Hon anlitar en sherpa som visar vägen förbi OK-macken i Mörby och hon studerar de vedermödor som några vänner till henne en gång utsattes för när de begav sig över Bällstaån och med hjälp av bärare banade sig fram till Folkets hus i Rinkeby där de sjöng ”We shall overcome”.
Väl framme i Norra Territoriet finner Filippa – hon är lika vacker som Nicole Kidman – att egendomen hon ärvt är ett kommunalhus och att där finns onda anslag. Men ursprungsbefolkningen står på hennes sida.
Det är fantastiskt spännande och infödingarna representeras av en gammal kognitiv terapeut som står på ett ben bara iförd hög hatt och löskrage.
Ondskan är hela tiden ute efter att erövra ny mark för sitt imperium, ett fasansfullt spindelnät som behärskas av en liberal som blivit utesluten för vänsteravvikelse.
Filippa inser att hon måste välja den enda vägen. Uppgiften är att föra ett stort antal väljare ner till stranden, förbi höghusen som bebos av sociala förturer, och lasta dem på ett skepp som ligger på redden i Stora Värtan.

Man har samlat väljarna i stora flockar på ängarna men flera fångas in av fienden och tvingas in i Norra Territoriets sista Konsumaffär där de måste handla två fiskgratänger till extrapris. Det kommer dessutom rykten om att trupper nalkas utanför gränserna och att så kallade Spetsnäsor, alltså spetsnaz, förbereder ett angrepp. Det finns de som hävdar att landet måste ha ett försvar. Vad ska Filippa göra?
I det läget kommer Fredrik farande i sin SUV med separat drivning av ratten och motor med kolutsläpp. Han verkar tung, trög och skallig efter att ha drivit stora flockar väljare åt höger. Men skenet bedrar. Han är stark och erfaren med en mage som ser ut som en skärbräda.
De faller i varandras armar.

Den långa färden ner mot kusten börjar under brännande sol och man passerar gamla utdöda vårdinrättningar och skolor som blivit sålda till lägstbjudande. Vid horisonten anar man liberalen som försöker skrämma de arma väljarna.
Målet är fjärran. Målet är att lasta väljarna på fartyget och föra dem till södra territoriet som fortfarande behärskas av Mordur, ett elektriskt fenomen som gör att människan inte vill vara förändringsbenägen. Väl framme i Södra Territoriet ska flockarna av väljare tända frihetens eldar på bergen. Spänningen stiger.
Väljarna blir oroliga vid åsynen av höghusen, en oro som stegras när de möter ett antal innehavare av hyresrätter, förlorade själar som äger ingenting, inte ens optionsavtal. De störtar i panik mot ett stup men hejdas av den kognitive terapeuten som riktar sina brinnande ögon mot dem.
– Jag är så rädd, viskar Filippa. Dom utstrålar liksom självförnekelse.
– Du behöver inte vara rädd, säger Fredrik. Jag är ju här.

På natten förenas Fredrik och Filippa i en oförglömlig scen på McDonalds i Näsbypark till ett vackert potpurri ur den musikaliska bearbetningen till Iprenmannen. Men det skär sig på morgonen. Fredrik tröttnar på uppdraget och drar iväg för att fösa en samling aktieägare till en bolagsstämma medan Filippa fortsätter den långa marschen. Väljarna föses ombord och just när Spetsnäsorna anfaller kommer Fredrik. Det blir en hel massa ruiner men uppdraget fullföljs och väljarna fraktas mot Mordur där man äntligen kan införa vårdval Stockholm. En underbar film. Hetta, kunskap, kärlek. Nu återstår bara att hitta rätt regissör.