– Jag ska aldrig mer rösta, för de skiter ju ändå i oss.
Så sa en god vän när landstingspolitiker i Gävleborg svek sina vallöften och beslöt att lägga ned akutsjukhuset i Bollnäs.
I dag har Bollnäs ett avlövat närsjukhus, drivet av Aleris. Jag vill vara rättvis – närsjukhuset fungerar bra i sitt slag. Det finns akut medicinskt omhändertagande, planerade operationer och polikliniska mottagningar.
Men före avlövningen hade Bollnäs ett fullvärdigt akutsjukhus, med Sveriges modernaste BB, där platser framgångsrikt såldes till det krisande Stockholm, och Sveriges bästa överlevnadstal för akuta hjärtpatienter. Detta raserades helt på ett par år.

Vi var många, många som kämpade för sjukhuset, med insändare och demonstrationer. Själv uppvaktade jag tv och vädjade att de skulle uppmärksamma situationen. Men nej, det var ”för lokalt”. Jag försökte invända att allt som sker är lokalt, det sker ju någonstans – och att parallellerna var många, bland annat Mariestad och Kiruna. Men nej.
Något år senare sändes programmet Jävla politiker – om de stackars landstingspolitikerna som fick ta skit av invånarna i södra Hälsingland – som tydligen inte var lika lokalt längre.

Känns det igen? Uppdrag gransknings ensidiga vinkling av BB-ockupationen i Sollefteå blir en kuslig återupprepning för oss som stred för Bollnäs sjukhus.
Självklart är det inte fel att tv tar upp problemen med hot och hat mot lokalpolitiker. Men varför bara denna vinkel?
Jag försvarar absolut inte hot och hat – det är oacceptabelt. Men de värsta hoten kommer faktiskt inte från arga sörhälsingar eller gravida ångermanländskor – de värsta hoten mot politiker kommer från rasister och högerextrema – och ångar på utan särskilt mycket uppmärksamhet.

Nedläggningarna av sjukvården på mindre orter pågår samtidigt som Nya Karolinska kostar hur mycket som helst. Bara ombyggnaden av de felbyggda badrummen kanske skulle kunna rädda Sollefteå BB.
Något har gått riktigt, riktigt snett. Kanske skulle det vara bättre om sjukhusen blev statliga? Nu krisar det i Stockholm, därför att där bor ”för många”, och i Norrlands inland, därför att där bor ”för få”. Det är absurt; världen är full av städer långt större än Stockholm, och glesbygder långt glesare än i Sverige.

Kampen om Sollefteå BB handlar naturligtvis om att barn inte ska behöva födas i snödrivor på parkeringsfickor. Men det handlar också om de många orättvisorna mot Norrland och mot glesbygden, om svikna löften och förtroendet för demokratin.
Det skar i mitt hjärta när min vän sa:
– Jag ska aldrig mer rösta, för de skiter ju ändå i oss.
Men vad ska jag svara?