Det sägs allt oftare att dagens politiska konflikter inte längre låter sig beskrivas med den gamla höger-vänsterskalan. Istället anses en annan konfliktdimension ha etablerats, där frihetligt står mot auktoritärt, öppenhet mot nationalism, grönt mot betong. Mer än någonting annat var det EU-valet 2014 som populariserade idén om GAL/TAN. Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ fick 21 procent tillsammans och badade i fontänerna. Postmaterialismen hade erövrat politiken.
I en ny rapport från tankesmedjan Katalys uppmanas Socialdemokraterna att acceptera att den nya konfliktdimensionen finns, men att försöka visa att klass och fördelningspolitik är relevant även i det som kallas postmaterialistiska frågor. På det sättet ska S rama in debatten på ett sätt som är mer gynnsamt för partiet på sikt. Samt ta upp kampen med de rödgrönrosa småpartierna om livsstilsvänsterns röster.
Att socialdemokratin borde prata mer klass och fördelningspolitik är ett bra förslag. Men det hade man kunnat komma fram till utan att ta omvägen över ett omfamnande av GAL/TAN-modellen. Faran med Katalys analys är att nästa socialdemokrat som tar GAL/TAN till sitt hjärta kanske inte kommer fram till samma progressiva handlingsrekommendation. Tar man för sanning att de postmateriella värderingarna har stöpt om det politiska landskapet, ligger det till ju nära till hands att faktiskt betona det materiella mindre, inte mer.
Det finns skäl för vänstern att närma sig talet om GAL/TAN med skepsis. Vänsterhöger-skalan är viktig, helt enkelt eftersom den faller tillbaka på konflikten mellan arbete och kapital. Så länge klassamhället finns, representerar vänsterhögermotsättningen något sant och beständigt, oavsett vilka andra konflikter som växer fram vid sidan om. Blir det otydligt vad som är vänster och vad som är höger, blir klassamhället otydligt. Och då står det starkare.
Faran med Katalys analys är att nästa socialdemokrat som tar GAL/TAN till sitt hjärta kanske inte kommer fram till samma progressiva handlings-rekommendation.
Att de postmateriella värderingarna blivit starkare finns inget skäl att ifrågasätta. Men från det är steget ganska långt till att börja tala om en helt ny politisk dimension. Det är sant att svenska väljare är alltmer ”ideologer” som inte i första hand styrs av sina egna materiella intressen. Men det betyder inte att de slutat bry sig om ekonomisk politik och fördelning. Tvärtom, välfärdsfrågorna anses vara mycket viktigare idag än på 80-talet. Och det är de största postmaterialisterna – vänsterpartiväljarna – som betonar välfärdsfrågorna mest.
Mer postmateriella värderingar betyder heller inte att vänsterhögerskalan upplevs som mindre relevant. Andelen väljare som betraktar sig som ”varken höger eller vänster” har minskat drastiskt de senaste decennierna. 1976 var de 40 procent. 2010 hade den siffran halverats. Uppenbarligen går det utmärkt att addera medvetenhet om klimatfrågor eller strukturell rasism utan att tappa känslan för vad som är vad i partipolitiken.
Det finns fler teoretiska frågetecken om GAL/TAN, bland annat varför bara extremerna längs den nya konfliktlinjen gynnas. Det kanske är begripligt i en polariserad rasistdebatt, men GAL/TAN-dimensionen sägs ju också involvera till exempel gröna frågor. Varför skulle inte en mittenlinje tilltala väljarna i sådana fall? Och om de tydliga kontrasterna skulle vara vinnare, borde de inte i så fall samla fler väljare? I skrivande stund är MP och FI långt från 2014 års fontänbad – trots de förment starka postmateriella strömningarna.
Sammantaget verkar lanserandet av den nya konfliktdimensionen mest av allt bero på ett behov av att snabbt förstå framgångarna för nykomlingarna i partirymden – partier som själva gärna säger att de varken är höger eller vänster. Men frågan är varför forskarna ska ta det på så stort allvar? Väljarna själva har inga större svårigheter att placera FI till vänster och SD till höger.
Visst tycks debatten i dag handla mindre om klass och fördelning än tidigare. Sociala problem beskrivs ofta i etniska termer, till exempel. Men det beror nog mindre på oåterkalleliga värderingsskiften än på vem som sätter dagordningen i debatten – det vill säga ytterst på, om uttrycket tillåts, läget i klasskampen. Än så länge har GAL/TAN-teoretikerna fel när de hävdar att väljarna börjat bli ointresserade av fördelning och höger-vänster. Men hur länge de kommer att ha fel, hänger också på partierna. Socialdemokraterna har knappast förlorat väljare för att de inte lyckats hänga med i de postmateriella frågorna, utan för att de slipat ned alla konflikter kring de klassiska materiella frågorna, anförda av en statsminister som säger sig ha ”så svårt med det här höger och vänster”.
Visst är det bra om de börjar prata fördelning i miljöpolitiken. Men börja gärna med att prata fördelning i fördelningspolitiken.
