Dvd

Det våras för Mel Brooks – 3-disc box
StudioS entertainment, 2011.

Epitetet ”skrattsuccé” är kanske inte precis vad man önskar en film idag, men låt inte reklamtexten på den nya Mel Brooksboxen avskräcka. Några små naggningar från tidens tand får man överse med, men Brooks komedier håller fortfarande toppklass.
Överse också med de hurtiga svenska ”Det våras”-titlarna, och lägg istället märke till den allvarliga botten som finns i exempelvis originalets To be or not to be (1983): att vara eller inte vara är precis vad det handlar om för filmens teatersällskap i Warszawa vid tiden för Hitlers invasion av Polen. Boxen innehåller ytterligare två filmer, Det våras för galningarna (High anxiety, 1977) och Det våras för stumfilmen (Silent movie, 1976).
Det mest slående är hur välgjorda de är, in i detalj. Varje film har en riktig story, enkel men med inneboende dramaturgi – annars är ju komedier rätt ofta uppbyggda kring sketcher med en pliktskyldig, nödtorftigt sammanhängande handling runt om. Fotot är kongenialt med komiken, med absurdistiska bildvinklar, förvridna närbilder, en sorts avlöjande direkthet i bildberättandet. John Morris musik tillvaratar varje films grundstämning och lyckas vara rolig i sig.
Sedan kan man glädjas åt komediskådespelare som Madeline Kahn (oftast excellerande i driften med sin trots detta rätt mossiga femme fatale-roll), Dom DeLuise (klassisk klumpeduns) och den oefterhärmlige gummimannen Marty Feldman. Och så Mel Brooks själv förstås, som dock hann göra några filmer innan han gav sig själv en roll.

Mel Brooks (född Melvin Kaminsky 1926) växte upp i New York som son till judiska föräldrar med bakgrund i Östeuropa. Hans karriär sträckte sig via ståuppkomik och revyer till manusförfattande och medverkan i tv-shower. Hans första egna långfilm var The producers (Det våras för Hitler, 1968), och därefter regisserade han ytterligare tio filmer.
Filmerna är alltid – på ett grovkornigt, inte sällan barnsligt sätt men i alla fall – politiska, och där skiljer sig Brooks från till exempel Woody Allen, som kom fram vid ungefär samma tid. Västerngenrens rasism gavs en lagom plump inramning i Blazing saddles (Det våras för sheriffen, 1974). Hitlertyskland, fascismen och antisemitismen återkommer – minns inte minst den flowerpowerpacifistiska LSD-hippien castad som Hitler i The producers.

Det är också nazismen som står i skottlinjen för Det våras för Hamlet, och här finns också homosexuella och (i en bisats) romer med som offer för utrotningspolitiken.
Filmen utspelar sig på Bronskiteatern, ledd av paret Bronski (Brooks och Anne Bancroft, som han var gift med också i verkligheten). Där spelar teatersällskapet varieté som om inget hade hänt, tills ockupationsmakten stoppar dem på grund av numret ”Naughty nazis”.
En mängd förvecklingar leder till att Bronski tvingas posera som diverse olika nazisympatisörer för att rädda den polska motståndsrörelsen. Paraden kröns av Adolf Hitler. Filmen är en nyinspelning av Ernst Lubitsch Att vara eller inte vara från 1942, och regisserades inte av Brooks själv. Landsplågan Hitler rap (”don’t be stupid, be a smartie, come on join the nazi party! ”var inte dum, var smart, kom och gå med i nazistpartiet!”) finns för övrigt inte med i filmen, utan släpptes separat som singel och musikvideo.

I Det våras för galningarna möter vi den emblematiska Syster Diesel (Cloris Leachman) – infernalisk sjuksköterska med stel hållning och spjutspetsbröst på Kliniken för de mycket, mycket nervösa. Filmen är en strålande rolig Hitchcockparodi. Den inleds med en ångestfylld scen på Los Angeles flygplats, där den lättskrämde doktor Thorndyke (Brooks) landat för att resa till sitt nya jobb som chef på kliniken. Det visar sig omgående att den förre chefen dött under oroväckande omständigheter, och vem står näst i tur?
Filmen driver med både enskilda scener från Hitchcock, och med dennes uppskruvade sätt att skildra snart sagt allting som en källa till paranoia: en blick från en hotellstädare, en konstig bildvinkel från under ett kaffebords glasskiva, allt blir farligt på ett oklart sätt. Mel Brooks driver med psykoanalysen – ”det var inte höjder jag var rädd för – det var föräldrar!” – och passar också på att förpassa penisavunden till historien. Filmen är en klassiker, full av enskilda scener och figurer som är ren komedihistoria.

Det våras för stumfilmen (Silent movie) är faktiskt just en stumfilm, och den kräver att man gillar slapstick. Gör man – som jag – det, är den en ren njutning att se efter alla dessa år. Udden riktas mot Hollywoods råkommersiella storbolag. Den går i stort sett ut på att Brooks, Dom DeLuise och Marty Feldman åker omkring och raggar filmstjärnor till en stumfilm som ska rädda Stora filmbolaget från att slukas upp av ännu större bolaget ”Sluk och svälj”.

På vägen riggas öppet, i bästa stumfilmsstil, situationer som ger tillfälle till fysisk komik. Här finns bland annat en måttlöst stökig scen innefattande tre riddarrustningar och Liza Minnelli i en personalmatsal, ett obetalbart mexikanskt shownummer och – min favorit – en hetsig elrullstolsjakt på Paul Newman.
Tempot är högt, humorn våldsam, stundtals rå men innerst inne godmodig. Det finns
en värme och omsorg i botten på Mel Brooks filmer, som gör att man i all enkelhet mår finfint en bra stund efter att ha sett dem. Trams är det förstås, men det är skickligt trams med hjärta.