Ljuset faller så vackert över de ryska ägorna där Furst Andrej Bolkonskij står i vit skjorta med uppkavlade armar och är oemotståndligt vacker och manlig och känslomässigt stympad. Inget spår av de livegna bönder och den slavekonomi som hans position vilar på. Körsbärsträdet vajar i vinden. They had it coming, hinner man tänka.

I nästan varje kostymdrama som produceras av BBC finns en svårsmält reaktionär överton som går bortom det gods och guld som är ständig kuliss. Adaptationen av Tolstojs Krig och Fred som under våren sänts på SVT är knappast något undantag. Subtiliteten från förlagan är putz weg. I vild galopp genom bokens 1200 sidor lägger TV-produktionen allt krut på lycklig och olycklig kärlek inom bördsaristokratin, med ett avslutande budskap om ädelmodet i att rädda upphöjda familjedynastier genom de uppoffringar som är nödvändiga. Några otacksamma och svekfulla tjänare dyker upp i avsnitt fyra. De är, helt oförklarligt, redo att sälja ut sina husbönder till Napoelon, men tji får de, för en grevlig husar kommer strax till undsättning.

Kostymdramat som genre står i fokus för andra avsnittet i det mycket underhållande TV-magasinet Bornebusch i TV-fabriken. Vid ett besök på inspelningsplatsen för Downton Abbey provar Josefine Bornebusch – förstås – Lady Marys klänningar. Alla vill vara Lady Mary. Alla ser sig själva i Tolstojs Furst Andrej. Liksom folksagans prinsar och prinsessor ger deras upphöjda position en möjlighet till identifikation, mer än den representerar en feodal samhällsordning. Därför kan furstarnas och grevinnornas kärlekskval eller religiösa tvivel angå även oss, vi har vår mänsklighet gemensam.

I Josefine Bornebuschs intervju med Anthony Andrews som spelade Lord Sebastian Flyte i den legendariska tv-filmatiseringen av Evelyn Waughs Brideshead Revisited (sv. En förlorad värld) säger Andrews att han alltid fått spela överklass, men själv inte kunde ha fötts längre ifrån den. Det är idag en förlorad värld – varenda namnkunnig brittisk skådespelare kommer ur överklassen.

Vad betyder det att de berättelser som kablas ut internationellt berättas på det här sättet? En gång i tiden var det Ryssland som var känt för kulturimperialism. Nu importerar hela världen samtidsbrittiskt färdigtuggade värderingar förmedlade av Storbritanniens elit. Och världen identifierar sig och svärmar och fogar in berättelsen i sin förförståelse.

Kan en historia om aristokratiska eliter under imperialismen beröra även idag? Da. Är dessa BBC-produktioner fria från samtidspolitik bara för att de utspelar sig under ett frasande 1800-tal? Njet. Bygger de nya eliterna på de gamla? Da.