Sedan staden intogs av rebellerna i augusti har 30-årige Bashar sett hur livet har förändrats från dag till dag genom vindrutan i sin slitna taxibil. Precis som många andra i Libyens befolkning har han tidigare aldrig levt under någon annan ledare än Muammar Gaddafi. Nu är allt förändrat, men Bashar är långt ifrån nöjd med den nya ledningen i landet.
– Var detta den fred och frihet rebellerna skulle förmedla till oss? Är detta Libyens nya ledare? frågar han efter att ha tvingats passera genom ytterligare en vägspärr bemannad av milismän.
Ett påklistrat leende och en rebellflagga som hänger i backspegeln är den politiska licens som krävs för att han ska kunna fortsätta arbeta som taxichaufför.
Krigets förödelse är tydlig i området Abu Salim några kilometer söder om Martyrtorget i Tripolis stadskärna. Husens väggar är fyllda kulhål och kratrar. Trots det hänger det på vissa platser torkande tvätt mellan de sotiga fönstren.
I stadens gamla basarområde pågår arbetet för att återgå till ett normalt liv. Men få försäljare har åter öppnat sina stånd på det enorma marknadsområdet som slogs i spillror av Natos bomber.
– Människor ger sig av, berättar Abdul Rahman.
Han har på senare tid börjat sälja begagnade vattenkranar, förutom den köksinredning som han sålde även innan kriget.
– Alla är rädda för milisernas patruller. De bryter sig in i människors hem med hänvisning till att de letar efter gaddafister och för bort våra ungdomar till okända platser, säger han.
Officiellt utlystes fred i landet den 24 oktober, tre dagar efter Gaddafis död. Men i området Abu Salim drabbade rebellgrupper samman med vad som beskrevs som Gaddafi-lojala personer, även under november. Vid samma tid rapporterades det även om våldsamma strider som krävde många offer i Bani Walid.
Det är svårt att veta om det var milisgrupper med kopplingar till den gamla regimen som fortfarande gjorde motstånd, eller om det snarare handlade om en arg och spontan revolt från lokalbefolkningen som tröttnat på de ständiga razziorna och godtyckliga gripandena.
Enligt en rapport från FN som kom förra månaden sitter närmare sjutusen personer gripna i häkten som kontrolleras av rebellstyrkorna. Enligt FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon är många av fångarna utlänningar, och även kvinnor och barn finns bland de gripna. FN-rapporten slog även fast att många av fångarna utsatts för tortyr.
Bilal vill, som de flesta andra IPS talar med, inte uppge sitt fullständiga namn. Han är en av många som tidigare satt gripen i Jdeida-fängelset, det största i Tripoli. Bilal säger att han aldrig kommer att glömma sina hemska upplevelser där, innan han efter en veckas tid plötsligt frigavs, utan någon förklaring.
– De anklagade mig för att ha varit med i Gaddafis milis och för att ha dödat en kvinna och hennes två barn. Jag torterades dagligen med elchocker och glödande cigarrer. De sade hela tiden att de hade vittnen och att det var bättre ju snabbare jag erkände.
Men plötsligt fick istället Bilal veta att han skulle samla ihop sina saker och lämna fängelset.
Även utanför Tripoli kan många vittna om liknande händelser.
Orten Majer, 15 mil öster om Tripoli, blev uppmärksammad efter att Gaddafis dåvarande språkrör Musa Ibrahim hävdat att 85 civila libyer hade dödats där i samband med ett luftangrepp från Nato den 8 augusti. Enligt Nato handlade det dock om militära dödsoffer.
Anhöriga till personer som dödades i samband med angreppet berättar för IPS att de begravt 35 personer. Dessa familjer sörjer inte bara sina dödade familjemedlemmar, utan berättar också att de är oroliga över att rebellernas milisgrupper ständigt rör sig i Majer, som tidigare var ett starkt fäste för Gaddafi.
– Vi har varken fått något erkännande eller blivit kompenserade, och vi har dessutom blivit den nya regimens syndabockar. De plundrar våra egendomar, stjäl våra bilar – och sen skyller de dessa brott på oss, beklagar sig Merwan, som bor i Majer.
Tillbaka i Tripoli berättar 40-årige Suleyman, som under den gamla regimen blev förmögen på ”import och export” att han trots regimskiftet fortsatt att köra samma fyrhjulsdrivna lyxbil som tidigare.
Han medger att han var lojal med den avsatte diktatorn ”fram till hans död” och har därför inte velat dekorera sin bil med rebellernas flagga. Suleyman äger flera fastigheter i staden och säger sig inte vara särskilt oroad över alla de snabba förändringar som ägt rum i landet den senaste tiden.
– Vi affärsmän lyckas alltid hitta en väg igenom djungeln. Dessutom har jag i stort sett samma kontakter inom den nya regeringen som jag hade inom den gamla, säger han.
