Biltutan på den lilla minibussen är hes och anteckningarna svåra att tyda på grund av all skakning under den flera timmar långa färden. Vägarna i byarna utanför Muzaffargarh i södra Punjab, Pakistan, är fortfarande inte uppbyggda efter förra sommarens översvämning.
Detta är det gröna Punjab – de fem flodernas land. Floderna Ravi, Satlaj, Chenab, Indus och Jehlum rinner genom provinsens dryga 200 000 kvadratkilometer. I provinsen har nästan 80 000 pakistanier.
Stora, fylliga mangoträd kantrar vägen till en början innan de blir avlösta av djupgröna vetefält och kilometer efter kilometer av sockerrör. Det är skördetid och lastbilar och traktorer som är fyllda på både höjden och bredden med sockerrör kör långsamt på vägarna. När de rullar genom de mindre städerna springer barnen vid sidan av lastbilarna för att sno åt sig ett sockerrör och suger på den som en jätteklubba.
Till en början är det svårt att föreställa sig en översvämning i detta område. Floden Chenab är inte ens till hälften fylld i början av mars. Men stora tältläger och temporära lådhus donerade av diverse biståndsorganisationer påminner om den stora katastrofen. Faktum är att Muzaffargarh inte brukar svämma över under de årliga monsunregnen mellan juni och augusti. Men förra året ödelade översvämningarna liv, egendom, mat, fält och skördar i landets hittills största naturkatastrof.
Efter 13 års torka utan rikligt regn och nästan helt uttorkade floder kom så den häftiga monsunen. Muzzafagarh och byarna i dess närhet är belägna mellan Indus- och Chenabfloden. De dryga 40 kilometrarna till Indus har gjort att bönder här inte behövt förbereda sig för eller anpassa sig till översvämningar, till skillnad från bönder som lever i närheten av floder och som lärt sig hur de ska hantera översvämningar: de bygger husen på höjder och odlar sockerrör som är mer tåliga mot översvämningar än till exempel vete.
Nasim Jehan som arbetar för NGO:n Pattan sitter med bak i minibussen och slår nästan i huvudet när den åker upp och ner på de lerhögar som här kallas vägar. Hon har på sig de traditionella kläderna, Shalwar-e Kamiz, som de flesta kvinnor bär i Pakistan. Den går i rosa toner, liksom hennes solglasögon och ögonskugga. I byn Taar Poor ska Nasim Jehan ha ett möte med kvinnorna – en workshop i ”empowerment” och delaktighet i beslutsfattande när nu familjerna ska börja bygga upp sina hus igen. Några symaskiner lastas också på minibussen. Pattan delar ut dem till kvinnor som förlorat de symaskiner som tidigare var deras inkomstkälla.
Det myllrar av kvinnor och barn på mötet i byn, och alla berättar att kvinnor drabbades värst under översvämningarna eftersom det är de som har hand om hem, familj och barn.
– Det var svårt för oss, mycket svårt. Speciellt livet i lägren. Och vi var tvungna att ta noga hand om våra yngre döttrar i lägren så att inget hände dem och att de inte trakasserades, säger en kvinna i vit sjal.
Muhamed Saboor, programdirektör på Pattan bekräftar kvinnornas historier:
– Översvämningarna har olika effekter beroende på kön, ålder, klass. Vi har sett hur kvinnor och fattiga har lidit mest, säger Saboor och förklarar varför.
– Kvinnornas arbetsbörda har ökat dramatiskt. Deras huvudsakliga ansvar är hushållskötsel, översvämningarna bidrog till att de måste se till sina hus mer nu och arbeta för att bygga upp nya. Kvinnornas privatliv och integritet har också försämrats eftersom de har tvingats att flytta flera gånger. Till det kommer så klart ansvaret för barnen – när barnen blir sjuka ökar kvinnors arbetsbörda ytterligare. Och speciellt mindre barn fick olika sjukdomar under översvämningarna, bland annat på grund av det stillastående vattnet.
På kvinnomötet i Taar Poor är det många som vill berätta; den styrka dessa möten ger kvinnorna går inte att ta miste på.
– Våra män litar mer på oss nu och vi är mer delaktiga. De såg hur starka vi var under katastrofen, vi kvinnor var faktiskt starkast, säger en deltagare i svart niqab.
Byborna flydde 35–40 kilometer till fots från Taar Poor när översvämningen nådde dem, och bodde sedan i tältläger. De vittnar om situationen i lägren som saknade vatten, sanitet och skolor. Samtidigt var lägerinvånarna oroliga för sina övergivna hus och tillhörigheter. Ständiga rapporter om plundringar ute i byarna nådde dem.
– Det var en miserabel situation. Vi led när översvämningen kom, men folk hjälpte varandra och vi fick hjälp av några organisationer, säger en gammal kvinna med runda glasögon och rynkor som föddes och har bott hela sitt liv i Taar Poor.
– Under mitt liv har jag aldrig varit vittne till ett sådan översvämning, säger hon.
Redan efter några veckor, när vattnet hade runnit bort, återvände byborna – men de bor fortfarande i tält. Det enda av husen som står upp är fasaderna; tälten är resta innanför ytterväggarna, där rummen, köken och toaletterna en gång stod. Djur trängs med människor.
Ingen har råd att bygga upp sitt hus. Regeringen har gett varje familj 25 000 pakistanska rupiers (drygt 2 000 kronor), men de räcker inte till att ens bygga ett rum. För att få ut dessa pengar ska du dessutom ha det så kallade Watan Card (översätts ungefär Landskort), och för att kunna få det ska du kunna identifiera dig med id-kort.
Många förlorade sina id-kort i översvämningen och ännu fler här på landet har aldrig någonsin registrerat sig. De sitter nu i fast i ett moment 22 och får inte del av regeringens lilla bidrag.
Alla är arga på regeringen. I det här området hade översvämningen kunnat undvikas om de stora markägarna, eller ”feodalherrarna” som bönderna här kallar dem, inte hade omdirigerat vattnet från Indus genom de mindre floderna, för att rädda sina åkermarker där nästan inga lever.
– This is a man made flood, säger de flesta: detta är en översvämning skapad av människan.
– Stora markägare omdirigerade vatten till de fattiga områdena för att skydda sina egna marker och skördar. Både urbana och rurala områden sköljdes bort. Och de värst drabbade var fattiga bönder som inte har erfarit översvämningar tidigare, eftersom de har bott 25-30 km från floderna, berättar Muhamed Saboor.
– De förlorade allt. Många sparar spannmål och grödor för ett helt år i sina hem, som nu sköljdes bort. Andra har kreatur som de lever på, som också sköljdes bort. Dessa människor har inga marginaler, till skillnad från feodalherrarna. Nu tvingas de flesta bli daglönare för att kunna köpa grödor och djur igen.
Och fattigdom är minst sagt verklig här. Ingen verkar äga någonting; merparten tycks bokstavligen ha förlorat allt i översvämningen.
Mohammad Baksh ser ut att vara över 80 år, men insisterar på att han är 40. På sig har han traditionella bondekläder för den här trakten och omaka sandaler på fötterna. Han visar fasaden på sitt hus och bjuder in till baksidan genom en dörr som faller ner med en stor duns när han försöker öppna den. Innanför sitter hans fru Mai Karimo som knappt kan gå och har en enda tand i munnen. Hon klagar över att hon är sjuk och behöver medicin, men ingen vård går att få här i närheten. Hon, liksom hennes man, är sorgsna över att tvingas bo hos släktingar i tält.
– Vi måste gå 10 kilometer för att komma hit varje dag, men jag gör det ändå. För det här är min mark. Vi väntar på att någon ska bygga upp vårt hus. Vi är inte glada, säger hon, samtidigt som Mohammed Baksh fyller i med samma budskap.
Samma historier och öden hörs överallt i nästa by och nästa by. Många samlas och alla berättar om ”feodalherr
arnas brott” – omdirigeringen av vattnet – och regeringens skuld till katastrofen.
Pattan-aktivister passar på att dela ut uppkopierade papper. I dag har tidningarna publicerat en annons från högsta domstolen: en förundersökning pågår om brott i Muzaffargahr och högsta domstolen vill få in vittnesmål från de drabbade för att undersöka om brott begåtts av markägarna och regeringen.
– Det är mycket bra att högsta domstolen tar tag i det här. Vi får se vad resultatet blir, men detta kommer att ta lång tid. När saker blir politiserade i Pakistan brukar de ta lång tid, säger Muhamed Saboor.
