Den svenska regeringen förbereder att sända en ny stor styrka till Afghanistan, gemensamt med Nato-länderna Danmark och Norge som redan gjort sig skyldiga till bombningar och folkrättsbrott i Afghanistan.
När Nato-länderna nyligen sammanträdde i München förklarade generalsekreteraren Jaap de Hoop Scheffer att fyra länder hade erbjudit sig att sätta in ett antal så kallade ”provincial reconstruction teams” (provinsvisa återuppbyggnadslag) som en del av den Nato-ledda International Security Assistance Force (Isaf), dit Sverige redan skickat 100 man. Dessa trupper ska i högre grad än nu samordnas med USA:s terroriststyrka på 12 000 man.
de Hoop Scheffer ville inte nämna vilka länderna var, men av allt att döma handlar det om Sverige, Norge, Danmark och kanske något av den svenska utrikesministerns favoritländer i Baltikum.
I riksdagens utrikesdebatt 11 februari meddelade Laila Freivalds att Sverige förbereder ”… en insats tillsammans med de nordiska länderna och andra truppbidragare för att stärka säkerheten på landsbygden, bekämpa narkotikahandel och terrorism och underlätta återuppbyggnaden. Sverige deltar redan i säkerhetsstyrkan i Kabul, som leds av Nato…”
Det är anmärkningsvärt att inget parti ställde frågor om denna nya svenska truppkontingent, än mindre protesterade.
Noteras kan i sammanhanget en annan utrikespolitisk äventyrlighet som den svenska regeringen gett sig in på: den svenska polis-
styrka i Jordanien som ska medverka i utbildningen av 40 000 irakiska poliser som ska ställas till ockupationsmaktens förfogande i Irak.
Det är en tidsfråga innan svenska soldater kommer hem i plastsäckar från ett land som ligger 600 mil från våra gränser, de gränser som den svenska krigsmakten enligt grundlagen är till för att försvara.
Kontingentchef Olle Schylander i Kabul ”känner en olustkänsla för vad som kan hända härnäst”, och det på goda grunder.
För att rekrytera folk till Afghanistan har den svenska försvarsstaben gått ut med missvisande information. Man publicerar idylliska bilder från tiden före USA:s invasion som illustrationer till det pågående uppdraget och lovar 4,6 gånger högre risktillägg än för Libanon.
Arbetsuppgifterna beskrivs kryptiskt som att “Assistera interimadministrationen med att utveckla framtida säkerhetsstrukturer, med rekonstruktion samt att identifiera och arrangera träning och andra assisterande uppgifter för framtida afghanska säkerhetsstyrkor.”
I praktiken riskerar den svenska regeringen att dra in Sverige i ett folkrättsvidrigt krig. Det solidaritetsarbete för Afghanistan som många tusen aktiva bedrivit sedan 1979 dras i smutsen.
