Efter Jan Björklunds uttalande i förra veckan om att ett regeringssamarbete med något annat än Alliansens partier är uteslutet verkar blockpoltiken bestå i svensk politik, också efter september 2014. Fredrik Reinfeldts uttalande om att han vid en valförlust inte kommer att använda Sverigedemokraternas röster för att bilda en minoritetsregering talar också för det. Möjligen kan Folkpartiet i sinom tid hitta sin väg över blockgränsen. Men då med en ny ledning, på betryggande tidsavstånd efter valet 2014.
Det ger vid handen att Stefan Löfven och de miljöpartistiska språkrören måste diskutera med Vänsterpartiet om de vid en alliansförlust vill regera Sverige. Punkt. Det enkla faktumet verkar lite svårt att förstå för både det politiska kommentariet och partierna i fråga själva. Maria Crofts på Dagens Nyheter skriver till exempel angående Vänsterpartiets utspel i regeringsfrågan i veckan att ”V-ledaren Jonas Sjöstedt gör uppenbarligen analysen att risken är stor att V hamnar utanför diskussionerna om regeringsfrågan inför valet nästa år.” Men det är ju precis tvärtom. Ingenting talar just nu för att Jonas Sjöstedt hamnar utanför sådana diskussioner. Om Alliansen förlorar är frågan är bara när och på vilket sätt det kommer att ske.
Om vi utgår från att Jan Björklund inte plötsligt byter fot helt den tredje söndagskvällen i september – och att det var nu han hade chansen att öppna för ett lagbyte – så måste Vänsterpartiet involveras i regeringsdiskussionerna. Dagen efter valet skulle det ge Folkpartiet rejäla problem med väljarnas förtroende att byta lag, en svekdebatt skulle vara oundviklig. Detta gäller oavsett vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör upp om i förhand i några DN-debattartiklar.
Det finns egentligen bara två möjliga utgångar på den här diskussionen. Antingen fullt regeringsdeltagande för Vänsterpartiet eller det vi kan kalla ”Danmarksmodellen”. I Danmark regerar en center-vänster-regering med aktivt stöd av vänsterpartiet Enhedslisten i utbyte mot att vänstern fått ”göra avtryck” i för sig viktiga frågor. I Sverige skulle det innebära stöd från Vänsterpartiet till en S-MP-regering i utbyte mot mycket stora förändringar i lagstiftningen om vinster i välfärden, Vänsterpartiets över allt annat överskuggande profilfråga. Om S och MP vägrar Vänsterpartiet minsitrar är det ett fullt möjligt scenario.
Att Vänsterpartiet nu gör klart att de vill vara med och regera är klokt. Eftersom Socialdemokraterna och Miljöpartiet hoppades på passivt stöd för vad som helst hade en annan linje i dagsläget inneburit antingen carte blanche för S-MP eller att redan nu säga sig vilja fälla båda sidors regeringsalternativ. Båda är naturligtvis otänkbara. Och att partiet går ut med en egen undersökning som visar att en förkrossande majoritet av partiets distrikt är för ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna är heller inte alls en så ”självklar” nyhet som en del politska tyckare har velat få det till. Alla med någon som helst insyn i Vänsterpartiet vet att denna fråga i historien varit så långt ifrån okontroversiell som en fråga kan komma i partiet. Många medlemmar har tidigare haft mycket svårt att se sitt parti i regeringsställning på grund av de många kompromisser i inrikes- och utrikespolitik som det skulle tvinga fram. Att så inte är fallet är nu relevant och bör lyftas fram.
Nu är det upp till Löfven, Fridolin och Romson att ge besked hur de vill ha det. Före eller innan valet är egentligen inte så noga men Löfven har ju lovat ”i god tid före valet” så det får han väl hålla. Väljer han bara en partner, Miljöpartiet, får han inse att han bara skjuter fram förhandlingarna med Jonas Sjöstedt till valnatten, eller att han måste uppvakta Jan Björklund väldigt mycket intensivare än han hittills har gjort. Det borde också alla politska tyckare förstå.
